Angie

Jag skulle vilja försöka förklara en sak.
Utan att det blir fel och någon känner sig utelämnad.

Just nu, är det både skit och underbart att vara 170 mil hemifrån.

Det som får mig att orka med dagarna, är dom som får mig att skratta och le. Min underbara familj jag har här, som tar hand om mig och kramar mig när jag behöver det. Mina vänner som får mig att skratta (fasten jag inte vill) och kramar mig ännu hårdare än jag ber om. Dom människorna som har blivit min familj och mitt liv. Jag kommer aldrig kunna förklara hur mycket människorna här betyder för mig, hur mycket dom ger mig och lär mig. Jag tror inte att dom heller kommer förstå det.

Jag påstår inte att det är enkelt. Jag skulle kunna göra mycket för att få vara hemma just nu. Hemma i Sverige där snön faller och Celina kramar mig tills jag blir blå. Där Marika tycker att jag är världsbäst och vielle är den finaste och smartaste lillebrodern som finns. Där Linda tar hand om mig, och där Molly och Tobin inte kan något annat än att avguda sin moster. Där tjidtjie och aehtjie älskar skoningslöst och utan krav och alltid är stolt över mig.

Men vet ni vad, jag har hittat något lika fint 170 mil bort. Jag har hittat människor som aldrig känt någon annan Angelica, och som älskar mig precis som den jag är.

Men i denna stund (efter en underbar kväll som började i Kyrkan med au pairerna och avslutades på O'dwyers med Caroline, Carl philipp och Yvonne. tack!) så känner jag mig ensam. Just nu, skulle jag behöva någon som höll om mig tills jag somnade.

Och varför ska det vara så svårt?