Angie

För 1 år, 8 månader och 2 veckor landade jag för första gången i Frankfurt am Main i södra Tyskland. Jag hade fått ett två månaders-jobb som au pair i en familj i Dreieich och i och med detta flyttade jag äntligen hemifrån på riktigt. "Ska man göra något kan man lika gärna göra det ordentligt", tänkte jag och flyttade 180 mil från min hemby. Dom två första månaderna var tuffa, men då vädret var fint och jag sakta hittade människor att umgås med ville jag inte åka hem när dagen kom. Jag hittade en ny familj, denna gången på andra sidan stan i staden Bad Homburg 3 mil utanför Frankfurt. Så jag åkte hem på semester, med huvudet fullt av Frankfurt.

När jag kom tillbaka var det en ny familj som mötte mig. Två fina barn och ett fint hus i Bad Homburg blev mitt liv innan vännerna började ramla in. Madeleine bodde kvar och hade fått med sig sin bästa vän Izabella, och tillsammans blev vi oslagbara. Jossan flyttade från Linköping till Bad Homburg, och helt plötsligt hade jag skapat mig en familj. Veckor blev till månader och helt plötsligt var det jul. Jag åkte hem på jullov, men hade svårt att komma in i Sverigelivet igen. Jag längtade tillbaka till Frankfurt, och när jag åkte tillbaka efter nyår väntade en resa med familjen till Österrike och alperna. För första gången i mitt liv fick jag känna på vad som menades med skidåkning, och med en fin vän vid min sida fick jag en kanonvecka som avslutades med en fin återförening på Irish pub i Frankfurt. Det blev snabbt vår och jag och mina tre vänner Madeleine, Izabella och Kamilla åkte till paris för en weekend. Sen gick allt jättesnabbt och innan jag visste ordet av så stod jag i valet och kvalet. Om jag skulle stanna ett år till, eller tacka för mig och åka hem till Sverige. Det var inte ett svårt val, och efter några e-mail och arbetsintervjuer stod det klart att jag skulle flytta in i prästgården i svenska kyrkan inne i Frankfurt, och därmed ta över som au pair efter min vän Madeleine. Alldeles för snabbt kom sommaren och inann jag visste ordet av stod jag på prästgårdens uppfart och vinkade adjö till mina bästa vänner Madeleine och Izabella. Bredvid mig stod Izabellas tyska pojkvän, och jag ljuger inte när jag säger att det var jag som grät mest.

Efter en sommar i Sverige med vänner och familj (då jag såklart tagit mig tid till att åka och hälsa på alla mina Frankfurt vänner) så återvände jag till Frankfurt international airport och möttes av min tredje familj på flygplatsen. Dagarna gick snabbt och helt plötsligt hade jag kommit in i mitt Frankfurt-liv igen. Jag upptäckte att jag kände människor, platser och saker man ska och inte ska göra, och insåg att jag gjort staden till min. Det kom nya au pairer, och det kom några gamla. Ingen så gammal som jag (visst, det kom äldre au pairer, men ingen som varit här så länge som jag) och jag umgicks med så många jag kunde. Tillslut landade jag i mig själv och i familjen och hittade nya fina vänner. Jag fick telefonsamtal från ledsna frankfurt-tjejer som varit tvungna att flytta hem, som bestämde sig för att flytta tillbaka. Men kärleken är svår, och saker blev inte som det var tänkt. Kamilla blev kvar i Östersund, medan Izabella fortfarande planerar flytten till Tyskland.

Nu har jag bott nästan 3 månader i min nuvarande familj, och vad mig behagar går det inte att få det bättre. Så här har vi det, min nya blogg för mitt nya liv. Vi tar en dag i taget, det finns mycket att förklara och berätta innan pusselbitarna faller på plats. Men so far, this is it;