Angie

Det har varit en fin dag.
Har pysslat omkring på förmiddagen, hämtade Elias och sen har vi myst hela dagen. Bastlat, kollat Sunes jul, lunchat, bakat, och bastlat lite mer. Sen kom Izabella hit och vi har pratat och myst. Helt jätteskönt att träffa henne igen. Nu har jag kört hem Izabella och Yvonne och sitter alena på rummet. Det går rätt bra det här, men det har hunnit ikapp mig nu.

Att min älskade lilla aajja (farfar) inte längre finns hos oss.
Inte längre bökar omkring hemma i huset i Storsätern.
Pratar sånt man inte hör, skrattar med sitt tandlösa leende.



Min aajja hette Allan Andersson. Som ung var han en duktig skidåkare, och han var med i OS två år (1956 och 1960). Han knep snyggaste samebruden som fanns och fick fyra barn med min aahka Gunhild (som fortfarande tycker att Allan var en *citat* snygging *slutcitat*). Han har en väldigt stor hög barnbarn, som älskade honom oerhört mycket. Han har alltid funnits i mitt liv, och mina farföräldrar var ett fint par. Han blev äldre, men slutade aldrig att skratta, le och vara stolt över vad hans barnbarn tog sig till i livet. Hans ögon lyste alltid av glädje när vi hälsade på, och fasten han knappt kunde prata på slutet, tog han kraft till att tala om vilka fina barnbarn just vi var. Var och en, speciella. Jag tror vi trodde att han var odödlig, att han alltid skulle sitta vid köksbordet, äta kött och ha på sig dom största glasögonen i världen.

Han var fin, min aajja, och världens bästa farfar.
"Idrelappen Allan"
saknad far, make, bror och vän.
Men framför allt, en oerhört saknad farfar.