Angie

Igår var vi nere på Funäs. Bowlade. Sedan åkte jag hem, åt kokkött och umgicks med Silje och Ana. Sen ner på byn igen, kollade hockey och sedan en skräckis. Efter det hände vi oss kvar. Berättade spökhistorier, gamla historier från svunna tider och historier från våra tidigaste år. Vi mindes, skrattade och mådde bra. Fick ett mysterium på halsen, och kom inte hem till Mittådalen förns runt 7 på morgonen. Idag sov jag till 15 och sen har jag bara gått omkring, Läst, sett på tv, spelat kort och andats. Det går upp och ner, men vi andas. Lever vidare, i vårt nya liv. 

Jag kan inte komma undan att jag tänker mycket på framtiden. Min egen framtid, allas vår framtid. Framtiden som är så oviss, den framtid vi tvingas leva utan Jonas. Jag är 21 år, och ibland undrar jag vad jag har gjort. Vad jag har att vara stolt över, vad jag har gjort och levt. Grundskoleår i Idre, en i en hel Idreliga. Helger på Idrefjäll, somrar i hamran. En flytt till Falun, tre år på estetiska linjen, en slutproduktion och efter det lite småjobb innan en resa till Ecuador. Rastlösheten i kroppen, som den nomad jag är, som slutade i en flytt till Tyskland. Till ett nytt land, en ny familj och nya utmaningar. Hur jag byggt upp, vad jag tror, ett liv på egen hand. I en stad jag älskar, med människor som gör mig lycklig.

Jag tror inte att det finns något rätt och något fel, och vad som är rätt för mig, kanske inte är rätt för någon annan. Det jag har gjort, skulle inte alla kunna göra. Så jag är stolt, över mig själv, och över det jag har gjort med mina 21 år i detta liv. Jag har gjort det mesta, levt så mycket jag kunnat.
Frågan är bara när nästa steg kommer. När jag kan säga att jag är fullt och helt nöjd med min tillvaro. När jag slipper låna pengar av mina föräldrar, när jag har någon som älskar mig utan förbehåll.
Jag fortsätter leva, fortsätter göra det jag gör bra. Fortsätter för att mitt liv, just nu, gör mig lycklig.

Jag längtar tillbaka till Frankfurt nu. Till min familj där och till mina vänner.
För jag tror att Frankfurt har mer att komma med. Mer att ge mig.
Och så länge jag tror det, är det i Frankfurt ni kommer hitta mig.

Jonas. Begravningen var vacker. Tung, men ack så vacker.
Och jag kommer aldrig kunna lyssna på Kent utan att tänka på dig.
Lova mig att vi ses senare. När jag levt mitt liv klart. Det måste vara så, det kan inte vara slut nu.

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag