Angie

Idag har det gått upp och ner. Så fort jag ens tänker tanken att Jonas aldrig mer kommer kliva in genom dörren. Att jag aldrig mer kommer få höra hans härliga skratt, hans dåliga skämt och hans historier, då får jag panik och skjuter bort det. Det finns så många aldrig mer att jag bara vill skrika. Men även så många minnen, och dom vårdar jag ömt inuti mig.

Under loppet av några få veckor har jag förlorat två viktiga personer i mitt liv. Det är två stora sorger, två olika sorters sorg. En förtvivlad sorg, en sorg som kom som en chock och aldrig kommer att försvinna. Och en lite mildare, sorgsen och djup sorg. En sorg man var till hälften förberedd på, men som man inte kunde räkna ut hur den skulle kännas.

Den 24.de April 2010 förlorade jag min fadder-bror och vän Jonas.
Den 10.de Maj 2010 gick min älskade farfar bort.

Efter att inte vetat om denna otroligt stora, desperata sorg så lever jag nu mitt i den, i dubbel känsla. Och på tisdag åker jag tillbaka till Frankfurt för att börja leva mitt nya liv. Det ska bli skönt att komma tillbaka, men samtidigt läskigt. Då måste jag erkänna för mig själv att livet går vidare trots det som hänt.
Jag undrar när den dagen kommer som jag skriver om någonting annat än Jonas. Ni får stå ut med alla mina skriverier tills jag är redo att skriva om något annat, för just nu är det enbart detta som upptar mina tankar. För hur ska jag kunna tänka på någonting annat?

Men jag märker redan nu att livet har förändrats. Jag känner mer, jag ser saker jag inte lagt märke till förut.
Jag älskar mer. Intensivare, hårdare och med mer smärta.
Så bara så ni vet, så är det en känslostark Angie som kommer komma tillbaka till Frankfurt. Så stå ut med alla mina kramar, jag behöver närhet just nu.

Nu ska jag spela kort med min underbara lillasyster och prata om saker som systrar pratar om.

Kent - utan dina andetag

>