It's not hard to make me happy

Idag tog det en evighet att ta sig till och från jobbet. Vanligtvis tar det ca 40 minuter från dörr till dörr. Idag tog det 100 minuter. Ja, nästan så lång tid tog det. Pågrund av byggarbete så fick jag åka en liten stund buss, en liten till stund U-bahn, en lång stund buss (ståendes) och en liten stund U-bahn. Vanligtvis är det enbart liten stund buss och mellan-stund U-bahn. Jag höll på att dö. Värre blev det på hemresan då hela världen skulle hem från skolan (har dom inte påsklov ännu de små germanerna?) Uppkäftiga tonåringar är bland det värsta jag vet (det och att bli blöt om strumporna. Det kan få mig att riva ner saker och börja gråta av ilska. For. real)

I alla fall tog jag mig hem, bytte om (eftersom det är kallt på morgonen när jag åker till jobbet svettas jag bort när jag kommer hem mitt på dagen) och åkte (tillsammans med Yvonne såklart) in till Bornheim. Där promenerade vi hela Bergerstrasse innan vi fann vad vi ville (restaurang med en enorm pastameny). Åt god pasta (jag har fått dille på spenat. SpenatSpenatSpenat vad gott det är!) och gick sen in till stan där jag träffade Izabella och vi åkte hem till mig. Sen åt vi glass på donken och hämtade Kamilla på Flughafen. Fint vare att köra omkring i Westend när jag skulle släppa av henne (jag gillar Westend).

Kom hem, och nu har jag precis slutat min 1.5-timmes skype session med Malin.
Först ringde min lillebror (när vi åt lunch. Han är så fin. Lille brodern. Bil har han köpt, men han får inte riktigt tag i den. Lång historia, jag tänker inte ens göra den kort. Men han ringde, jag blev superglad syster.) och sen skypade jag med Malin. Dom två samtalen gjorde hela min dag.

Det krävs inte mycket för att göra mig lycklig.

Comments

What do you want to tell me?

Name (required)
Remember me

Mail (will not be published) (required)

Website

Comment

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se - allt om bloggdesign!