Angie

Passande ämne.
Jag och Marika har dom senaste dagarna pratat mycket om barndomsminnen. Om hur det var när vi växte upp här i Storsätern. Hur vi nu i efterhand inser hur fria vi var. Hur vi sprang emellan husen, emellan olika familjer och vänner. En del saker doesn't make sense nu i vuxen (om det är det jag är) ålder. Att jag var hemma hos Anna och Jåke och lekte, fastän ingen av deras barn var i min ålder. Eller varför i hela friden Marika 5 år lekte med sina jämngamla vänner långt borta i skogen hela dagarna utan en enda vuxen i närheten.

Svaret är att vi var trygga här. Ingenting kunde hända, vi var odödliga.

Många av mina barndomminnen handlar om människor. Och det är oundvikligt att inte prata om Jonas när jag tänker tillbaka på min barndom. Han var min första vän, min bästa vän. Och sommrarna/vintrarna i Mittådalen är dom jag mins bäst. Hur vi lekte ute hela dagarna, och gjorde vi inte det var det barbie och dockor hos antingen mig eller han som gällde. Påskkärringar varje påsk, sångtävlingar och spökhistorier (som alltid fick Jonas att skrika högst). Bad i Mittån, eller bara spring på stenarna. Glass hemma hos NEA och otaliga räddningsförsök på smådjur som skadat sig.

Jonas är mitt starkaste barndomsminne, och så kommer det alltid att vara.
Och det låter klyschigt, men det går inte en dag utan att jag tänker på honom.
Jag saknar dig.