Angie

Jag har många bästa-vänner. Jag har haft tur på den punkten. Jag har Idre-bästa-vänner. Jag har Falun-bästa-vänner och barndoms-bästa-vänner. Jag har Frankfurt-bästa-vänner. Men så har jag en som är bäst. Helt otrolig, liksom. Nu har jag till och med turen att inte bara få bo i samma stad, utan i samma lägenhet, som henne. Vi har inte en enda sak gemensamt, vi tycker om olika saker och kan inte låna varandras kläder. Jag har inga barndomsminnen med henne och vi har helt olika intressen. Ändå kompletterar vi varandra, det är nog därför det går så bra. För vi har åtminstone roligt tillsammans. Vi kan prata om allt och hon känner mig utan och innan. Jag har inte en enda hemlighet för henne och jag vet att hon finns där för mig. Till hundra procent. Alltid. Hon är snygg, rolig och har ett temperament som heter duga. Ibland vill jag slå henne, men oftast spenderar jag min tid med att försöka krama henne. Hon tar emot mig när jag ramlar, hon lyssnar, och hon..

Hon är fasiken bäst. Min kantor.

 

Hon heter förresten Yvonne Andersson (se, vi har en sak gemensamt i alla fall!)