Angie

Åh vad klyschig jag ska vara. Men ärlig, också. Den person jag beundrar mest är min tjidtjie (mamma). Min tjidtjie fick mig när hon var just fyllda 20. När jag var 15 flyttade jag, min lillebror och min lillasyster tillsammans med vår kära mor till Falun. Under dom närmaste åren studerade tjidtjie inte bara till lärare utan hon jobbade även som samiska-lärare och var ensamstående mamma till tre (inte så vilda) barn. Hur hon fick allt att gå ihop vet jag inte, men jag har aldrig känt att jag saknade något under min uppväxt. Hon är numera utbildad lärare med ett bra jobb. Hon målar vackra tavlor, har gett ut en barnbok och har blivit så smal så jag börjar undra vars hon tagit vägen. Min tjidtjie har tvingat mig att göra saker jag först inte vågade. Hon står bakom mig i allt jag gör och jag har aldrig tvivlat på om hon älskar mig eller inte. Jag har alltid känt mig som den finaste dottern i världen, tack vare henne. Hon lärde mig att jag kan göra allt jag vill, och jag vet att hon alltid kommer finnas där för mig. Att tjidtjie lyckades klara av en utbildning, jobba och uppfostra tre barn på egen hand är för mig helt otroligt. Vi växte till och med upp till tre himla fina människor. Jag beundrar min tjidtjie. Hon har lärt mig att det aldrig är försent, och tack vare henne vet jag att livet inte tar slut vid 40. Bara man vill kan man själv vara den förändring man vill se. 
..och när människor påstår att jag är lik henne, då blir jag stolt.