Angie

Hej.
Jag heter Angelica.
Jag är 23 år gammal och har idag levt 2 år av mitt nya liv.
För två år sedan kom beskedet att jag hade förlorat en Vielle. En Vän och en Bror.
Jag minns fortfarande vad jag gjorde när tjidtjie ringde. Hur jag ramlade ihop i kyrkans trädgård och fick tag i Yvonne som i sin tur fick tag i Anders som fick mig bort från alla människor som kommit för att vara med i kyrkans trädgårdsdag.
Det går inte en dag utan att jag tänker på honom.
Ni som har förlorat någon ni älskar vet hur det är. Hur allt är nattsvart till en början, hur man inte minns efteråt hur man tog sig igenom de första veckorna, månaderna. Men hur det tillslut blir ljust igen. Hur man sedan inser att man kan skratta, och att det år okej. Att det plötsligt är okej att må bra igen, att skratta och göra roliga saker. Att världen och livet går vidare, inte som att ingenting har hänt, men det går vidare. Men man slutar aldrig tänka på det, på det som hände och på vad man har förlorat.
Jag förlorade en av de närmaste. En människa som jag alltid har haft omkring mig, men för två år sedan var tvungen att lära mig leva utan. Det är absolut inte lätt, men till alla som är där mitt i det nattsvarta - det blir lättare. Det får ta tid (det kommer det att göra), men en dag kommer det inte göra ont att tänka på honom/henne längre.
Idag är det två år sedan Jonas valde att avsluta sitt liv. Vi kommer aldrig få svar på hur kvällen egentligen fortlöpte, men vi alla vet hur den slutade. I en tragedi som skakade många människor. Nu kan jag tänka på honom utan att bli ledsen, utan att bli arg och utan att känna skuld. Idag kan jag tänka på honom, minnas det fina och le åt vilken vacker människa han var. Idag är jag glad, och lycklig över att jag ens fick lära känna honom. Att jag fick äran att ha honom i mitt liv i hela tjugo år.

Jag minns när Jonas sprang i Same SM i Funäsdalen 2007. Jag tänker på hur mycket det visade vilken person han var. Stolt och orädd. Han sprang, utan minsta chans att vinna. Han sprang, för att han hade bestämt sig för att det var det han skulle göra.

Jag antar att det även var den Jonas som dök upp morgonen den 24.de April 2010. Han hade bestämt sig. Det var det han skulle göra, det var så det skulle sluta.

Men det slutar inte där. Han lever vidare i så många. I sina syskon, i sina föräldrar, sina vänner och i mig.




I will tell your story if you die.
I will tell your story and keep you alive.