Who knew?


Fotograf; Anna Fröjdh

Ibland kommer det bara över mig. Hur mycket jag saknar honom, hur mycket jag saknar min självutnämnda fadder-bror Jonas. Hur mycket jag än försöker, kan jag inte förstå att han inte kommer tillbaka. Att han lämnat oss kvar här med en sorg större än jag kunde tänka mig. Jag saknar honom så det gör ont, och är ledsen att jag inte oftare berättade vad han betyder för mig. Att han var, och på ett vis fortfarande är, en av dom viktigaste människorna i mitt liv. Idag kände jag honom, i bilen påväg till Rewe, en låt på radion och en smekning av vinden genom min öppna bilruta. När jag sträckte mig ut och kollade upp såg jag en reva i molntäcket och jag kände hur han var med mig.
Allt kommer bli bättre, frågan är när, och om jag någonsin kommer komma över detta helt.
Om jag någonsin kommer känna mig hel igen.

You took my hand, you showed me how
you promised me you'd be around
uhu, that's right

I took your words and I believed
in everything you said to me
uhu, that's right

If someone said three years from now
you'd be all gone
I'd stand up and punch them out
coz they're all wrong

I know better
coz you said forever
and ever
who knew?

Memories

Julen 2009.
Jag var på "släktträff" på Skoogs i Funäs. Hamnade sedan hos Ljungbergs för förfest innan vi skulle på Eriksgårn. Vi hade full sms-kontakt hela kvällen och jag minns att jag tjatade konstant att du och Silje skulle släpa era arslen ner på byn och festa med oss. Förresten hade du börjat sms.a mig redan när jag satt på tåget påväg hem några dagar tidigare. Jag minns att jag blev så glad när första sms.et jag fick på svensk mark var från dig.
I alla fall så kom ni ner på byn tillslut. En full Jonas och en nykter Silje. Sedan brakade det iväg och vi dansade hela natten på Eriksgårn innan vi gick genom fornminnes för att möta tjidtjie som kom och hämtade oss. Du försökte hjälpa mig att få stanna och sova på byn, och du var ihärdig! Det slutade med att vi åkte i en full bil hem till Mittådalen. Vi var fullare än bilen och där och då bestämde vi att du skulle bli goffor till mitt första barn, det var inte mer än rätt tyckte vi! Så fort vi släppt av dig fick jag ett sms;
"Hälsa Maddis att hon är världens bästa fadder-tjidtjie. Om jag fixar skjuts ner imorrn så kör vi igen, lova!"
Jag lovar Jonas, ringer du mig så kör vi igen.
Alltid. Jag gör allt för dig.


Nothing else I can say.

Jag saknar dig så otroligt mycket.
Hur ska vi kunna gå vidare, utan dig?

Är det nu mitt nya liv börjar?

Tillbaka i Falun.
Resan gick rätt bra ändå, efter alla avsked (som var tunga, men det är skönt att se hur många människor vi har omkring oss. Vilken stor familj vi har blivit mitt i denna stora sorg), och nu är vi tillbaka i Falun. På tisdag flyger jag tillbaka till Frankfurt. Det känns bra.

Jag stod vid din grav idag Jonas. Din grav? Är inte det helt suspekt? Jag är ledsen och arg, du visste hur det skulle bli, hur många människor som skulle sörja. Men som jag sa när jag tog avsked i Ljusnedal, det är okej. Inte kul, inte rätt, men okej. Jag har förlåtit, även om jag fortfarande känner ilska över vad du lämnat efter dig.
Jag undrar när dagen kommer som jag kommer att förstå.
Att jag aldrig mer kommer få höra ditt skratt.
Aldrig mer kommer få en av dina underbara, irriterande och härliga kramar.
Just nu, fattas det en stor bit av mig.
och det kommer det alltid att göra.

I love you

Idag har det gått upp och ner. Så fort jag ens tänker tanken att Jonas aldrig mer kommer kliva in genom dörren. Att jag aldrig mer kommer få höra hans härliga skratt, hans dåliga skämt och hans historier, då får jag panik och skjuter bort det. Det finns så många aldrig mer att jag bara vill skrika. Men även så många minnen, och dom vårdar jag ömt inuti mig.

Under loppet av några få veckor har jag förlorat två viktiga personer i mitt liv. Det är två stora sorger, två olika sorters sorg. En förtvivlad sorg, en sorg som kom som en chock och aldrig kommer att försvinna. Och en lite mildare, sorgsen och djup sorg. En sorg man var till hälften förberedd på, men som man inte kunde räkna ut hur den skulle kännas.

Den 24.de April 2010 förlorade jag min fadder-bror och vän Jonas.
Den 10.de Maj 2010 gick min älskade farfar bort.

Efter att inte vetat om denna otroligt stora, desperata sorg så lever jag nu mitt i den, i dubbel känsla. Och på tisdag åker jag tillbaka till Frankfurt för att börja leva mitt nya liv. Det ska bli skönt att komma tillbaka, men samtidigt läskigt. Då måste jag erkänna för mig själv att livet går vidare trots det som hänt.
Jag undrar när den dagen kommer som jag skriver om någonting annat än Jonas. Ni får stå ut med alla mina skriverier tills jag är redo att skriva om något annat, för just nu är det enbart detta som upptar mina tankar. För hur ska jag kunna tänka på någonting annat?

Men jag märker redan nu att livet har förändrats. Jag känner mer, jag ser saker jag inte lagt märke till förut.
Jag älskar mer. Intensivare, hårdare och med mer smärta.
Så bara så ni vet, så är det en känslostark Angie som kommer komma tillbaka till Frankfurt. Så stå ut med alla mina kramar, jag behöver närhet just nu.

Nu ska jag spela kort med min underbara lillasyster och prata om saker som systrar pratar om.

Kent - utan dina andetag

>

Tack för allt du var för mig

Dagen börjar närma sig sitt slut.
Den längsta, värsta dagen i mitt liv.
Men det var vackert. Såklart.
För du var vacker.

Jonas. Såg du hur mycket folk det kom? Såg du så många som saknar dig, älskar dig och inte vill annat än att du ska komma tillbaka. Såg du, hur älskad du är?
Att stå bredvid Daniels grav idag, se hur min vielle var en av dom som firade ner dig i din grav. Din grav? Du hör ju själv hur det låter! Det är helt suspekt och jag gillar det inte. Jonas, jag är arg. Arg på dig, arg på alla. Men mest arg på livet. Arg för att det gör så här mot oss, mot mig. 
Ta hand om min aajja, du och Daniel. För han är fin min aajja, och en väldigt saknad farfar.

Det är becksvart nu. Jag har tappat all ork, ge oss kraft att orka börja om vårt liv. För det är ett nytt liv vi måste leva nu. Ett liv utan dig, ett liv utan en farfar. Kom till mig Jonas, smek mig på kinden och pussa mig i pannan. Säg att allt kommer bli bra, att du mår bra och att vi ses igen.

För jag måste fortsätta tro det, att vi ses igen.
För kärleken övervinner allt.
och slutar jag att tro på ett återseende, orkar jag inte leva.
Och jag måste leva. För dig, för mig och för alla som finns kvar.

Snart. Ses vi igen.

I miss you, I miss you.

Imorgon är det två veckor sedan.
Två veckor har gått, och det känns fortfarande helt otroligt.
Att detta kunde hända, att det hände dig, och oss.
Jag önskar jag kunde lindra smärtan hos dom jag tycker om. Men det är svårt, när jag inte vet vad jag ska göra med min egen. Med min saknad, och med det som gör ont i mitt hjärta.

Men jag fortsätter försöka. Jag omger mig med det jag tycker om, barn, människor sol och musik. Idag har jag lyckats med att boka om min Frankfurtbiljett, min hembiljett. Efter många samtal, lång väntetid (mycket hissmusik) så lyckades jag boka om den och flyger tillbaka till Frankfurt den 18.de Maj. Jag är helt otroligt tacksam för att jag bor hos världens finaste familj i Frankfurt, som har hjälpt mig hur mycket som helst. Som förstår och låter mig ta den tid jag behöver. Tack Jenny och Anders, för att ni är så fina.
Jag är grymt stolt över att jag fixat en sak, för ni ska veta hur mycket energi det tar att göra något som man måste. Samtidigt som det är skönt att ha måsten. Måsten som tvingar en att fortsätta, tvingar en att leva och får tiden att gå. För just nu känns det som en enda lång startsträcka. För livet som snart börjar om, utan Jonas hos oss. Utan vår fina Jonas, som alltid fick oss att skratta och må bra i hjärtat. Nu är det inte långt kvar, det är begravning på onsdag kl 10.00 och jag bävar. Samtidigt som jag verkligen tror att vi behöver det, på något konstigt sätt.
Imorgon ska jag åka till Mora och pussa lite på min aajja som ligger på sjukhus. Min lille aajja som är gammal och sjuk och snart inte orkar mer. Det finns ingen hejd på det som händer nu, och jag vet inte om jag orkar gråta mer. Jag vet inte om jag orkar förlora så många på så kort tid. Men just nu är jag glad att han fortfarande finns, och sorgen får jag bearbeta när det är dags. En sak i taget, en sak i taget..

Åh Angelica jag saknar Jonas så himla mycket!

Jag också bästa du, jag också.

we'll stay forever this way

Is it enough to love, is it enough to breath.

Det blir inte lättare.
Tårarna tar slut, man tror inte det, men det känns som att jag inte har några tårar kvar nu.
Nu finns bara tomhet.
Tomhet inför vad som hänt, vad som kommer och för hur allt kommer att bli.

Men jag har fina vänner. Som får mig att skratta när jag egentligen bara vill lägga mig under ett täcke. Marinchen som ska skaffa mig ett litet metalbarn, med långt hår. Marre som får mig att skratta högt för mig själv (och sakna mitt liv ännu mer). Silje som alltid är där, förstår allt och lite till och är världens bästa vän. Yvonne som saknar mig, Jossan som jag fick prata med igår. 
TACK alla som har hört av sig dom här dagarna. Allihopa. Ett enda litet ord gör så mycket och ger så mycket styrka. Tacktacktack för ert stöd, för att ni visar att ni finns här för mig. För det är så viktigt just nu. Jag älskar er alla.

I'm trying to get up on my feet. It's hard when you're so low you can get..

Jonas. Fattar du hur svårt det var att sammanfatta dig och ditt liv på bara några få meningar? Jag hade kunnat skriva en bok. För hur ska dom som läser minnesordet kunna förstå vem du var, och framförallt hur älskad du var genom dom få meningarna? Det finns så mycket att säga om dig, du var rolig, smart och otroligt gohjärtad. En fantastisk son, vielle och vän, men också helt omöjlig ibland. När jag träffade Silje, Ana, Anja, Nejla och alla andra uppe i Mittådalen kom vi på en sak som du alltid brukade göra. Kommer du ihåg vad? haha. Alltid när du träffade oss så stängde du ögonen, formade läpparna i ett litet O och kom sakta närmare ansiktet, som att du ville kyssa oss. Hahaha. Lisen skrattade också igenkännande när vi pratade om det, att du körde den jämt (och det är sp sant). Vi undrar om den funkade någon enstaka gång eller om du provade förgäves. Haha. Jag kommer aldrig glömma hur jag brukade skratta när du gjorde det där.
Jonas, jag kan leva utan dig, jag bara vill inte..

Nej, jag har inte ringt lufthansa idag. Men jag har varit på apoteket, promenerat, pratat och haft det fint med Ida och hennes lilla Anna, varit på banken och i och med detta tagit mig ut ur huset. Jag tänker mycket på min Marikafika som tvingas gå i skolan, tvingas möta verkligheten på riktigt. Det är tungt att se att vrlden fortsätter snurra för vissa, medans min värld rasat samman.

Kom tillbaks, den här världen var så underbar <3

I'd never thought I had to do this

Detta är helt suspekt.
20 år, 3 månader och 3 veckor fick vi med Jonas.
Det är lätt att tycka attdet var alldeles för lite, och det var det också.
Men jag försöker varje dag vara lycklig för dom dagar vi fick. Jag hade Jonas i mitt liv så fort han kom till världen. Min första vän, som jag samlade grodyngel med uppe i Mittåhamran. Lekte koja på stora stenen och röda, vita rosen i hela byn. Jonas som liten, Jonas som ungdom och Jonas som nästan-vuxen.
För vuxen hann Jonas aldrig bli. Och nu tvingas vi som älskar honom bli vuxna utan honom.



HÄR kan ni även läsa Jonas minnesord (som jag fick förtroendet att skriva).

Nu är min magsjuka förbiflugen och jag ska försöka ta tag i saker och ting idag. In på apoteket måste jag åtminstone och köpa mediciner, jag vill inte göra en arlanda i repris så det får kosta vad det kosta vill. Sen ska jag ringa Ida och höra om hon vill umgås med mig idag. Hon och lilla Anna.


Saknad

Jag är så ledsen för att jag vet att ingenting kommer bli som förut.
Det är skrämmande, och jag vet inte hur jag ska hantera att världen fortsätter som vanligt för många.
För mig kommer ingenting, någonsin att bli som vanligt.
För tomrummet inom mig, kan inte fyllas av någon annan än dig.

Men idag har jag försökt ordna ombokning av min Frankfurtbiljett. Jag har försökt få prata med reseavdelningen på trygg-hansa och jag har passat mina underbara syskonbarn (tack älskade ungar för att ni ger muahra små glädjepauser). Min kära stoerre-åabpa har även satt på lösnaglar på mig.

Så jag försöker göra det som krävs av mig, och andra saker. För att jag vet att jag inte har något annat val.

Och det är lång väg ner, och du skulle aldrig ramla mer.

Idag skiner solen för dig och för mig och för alla som saknar dig.



Lars Jonas Emanuel Andersson, Mittådalens Sameby
3 Januari 1990 - 24 April 2010





Du var så poetisk, och nu går du i en annan värld. Jag tror att den kallas himlen, och jag har aldrig varit där.

Hur ska man kunna förklara för någon som inte vet vem Jonas var?
Ska man skriva om sådana saker som är självklart. Som att han föddes den 3.de Januari 1990. Att han gick i Funäsdalens skola och sedan gymnasiet i Falun. Att han var stolt same, och älskade fjällen och renarna. Att hans älsklingsplats på jorden var Mittåhammran och att han, trots det stora tillbudet av renkött i frysen, älskade fryspizza och hellre köpte snus än toapapper.

Jonas var så mycket mer än allt det där. Han var varm, ville alltid kramas och fick även den mest buttraste människa att skratta. Jonas älskade att klä ut sig, detta resulterade en gång i att vi gifte oss han och jag. Tyvärr fick jag inte vara bruden, utan fick stå som brudgum medans Jonas gick bredvid mig med Åsas gardin som slöja. Jonas kunde göra mig galen, precis som mina andra syskon ibland gör mig tokig. Precis som det ska vara när man har växt upp med varandra, och älskar varandra sådär som vänner och syskon gör. Jonas är saknad av så många, och alla har ett speciellt förhållande med honom. Det enda som får mig att försöka leva vidare är att jag vet att han aldrig kommer försvinna. Han finns i hela mig, han finns i mina syskon och i mina vänner och min familj. Jonas hade en vacker själ, och hans skratt kan jag fortfarande höra. Jag behöver bara blunda, så kan jag se honom framför mig, och jag vet att han visste hur mycket jag älskar honom.

Du var så poetisk
och nu går du i en annan värld
Jag tror den kallas himlen
och jag har aldrig varit där
Men när jag ser på alla stjärnor över
himlen
så önskar jag att du var här
Och nu kan jag bara säga

Kom tillbaks
Den här världen är så underbar
Kom tillbaks
Hela världen var så underbar
Och det kunde lika gärna varit jag
Lilla Fågel Blå

Vi var så unga och vi kunde inte säga stopp
Fast världen föll som ett korthus
när vi försökte klättra opp
Och vi fick aldrig säga hur vi älskade
varandra
som bara vänner gör

Jag ska sova nu. Ska jag tvingas till att gå igenom detta behöver jag sömn. Sömn så att jag orkar ta hand om mina fina syskonbarn imorgon. Så jag orkar fortsätta jobba mig igenom detta. Imorrn ska jag skriva, skriva så alla förstår vilken vacker människa Jonas var, och vilket stort tomrum han har lämnat efter sig.


Kom till oss. Se oss och hjälp oss att skratta med hjärtat igen.

Det går upp och ner.
Efter en dag full av minnen och skratt, så är det ner.
För jag kan inte få in i mitt huvud att han aldrig mer kommer komma tillbaka.
Aldrig mer. Det är hårda ord, och dom är inte rättvisa.
Vi hade hela livet på oss.
Det var inte meningen att det skulle bli så här.
Kommer det någonsin sluta att göra ont? Jag har slut på tårar, men smärtan i mitt hjärta är svår att bli av med. Jag vill skrika som ett barn, be honom komma tillbaka. Det är tungt och tyst i Mittådalen utan Jonas. Det är alltid någon som saknas, och det går inte en minut utan att jag tänker på honom.

Vi var på afterskii 1000 idag Jonas. Du var med oss, det vet jag. Vi mindes dig, skrattade och kramades. Nu är jag trött, och lite arg för att du inte är här. Men det är okej, det har jag redan sagt. Godnatt älskade Jonas.

Mittesne

Idag åkte vi från Falun till Mittådalen. Ju närmare vi kom, desto svårare blev det. Jag vet inte hur vi tog oss hit, men med ett rullande körschema så gick det.

Igår kom hela familjen Andersson/Thomasson ner till Falun.
Idag var det vår tur att åka till dom.
Jag orkar inte skriva om hur det var att säga farväl till Jonas. För det är det svåraste jag någonsin har gjort. Han var fin, såg ut som Jonas och luktade till och med som Jonas. Han såg ut som efter en natt i gietien. Så som jag är van att se honom. Det var tufft, men jag vet att det var bra. Jag behövde få det bekräftat, att det verkligen är sant, det vi alla går och är ledsna över.

Men han lever vidare, i oss alla. Det är skönt att prata om honom, skratta åt saker han gjort och sagt och komma ihåg inte bara dom fina sakerna med honom, utan även hans brister (ingen kan säga att Jonas sjöng bra, gärna, men inte lät det bra. Ha ha ha.) Så imorgon ska vi fortsätta att försöka ta oss igenom detta.

Imorrn åker vi upp till Ramis Jonas. Precis som ni hade planerat. Det är som din tjidtjie säger, inte hade du velat att vi missade After skii 1000. Inte för allt i världen. Du hade ju varit den som var där först, mest pepp och förmodligen fullast (med Ana bredvid dig). Jonas, du var så fin idag. Precis som jag kom ihåg dig. Det var skönt att få se hur fridfull du såg ut, och jag vet att du har fått ro nu. Du mår bra, och det är det viktigaste. Och vi kommer klara det här, det vet du nog redan, annars hade det inte blivit så här. Jonas, kika ner på oss imorgon, var med oss så mycket du kan. För det är tufft att vara i Mittådalen utan dig. Jag väntar bara på att du ska komma in genom dörren, så fort det rasslar till i hallen tror jag att det är du. Men jag vet att det inte är så, och hur mycket jag än hoppas så är det inte du som kommer in genom dörren. Som tur är så är det andra fina människor som kommer in genom våran dörr. Ana kom idag, Silje har varit här, Nejla, Solveig och din tjidtjie (hon hade din tröja på sig, du fick bli hur arg du ville sa hon =) ). Det är här vi växte upp du och jag, mitt emot varandra. Nu är jag här, för att minnas dig. För att minnas oss.

I ett fotoalbum där står tiden stilla.

Efter att vi kommit tillbaka från minnes-platsen så satte vi oss och kikade i gamla fotoalbum (är det inte synd att sånt har försvunnit? gamla, hederliga fotoalbum). Det finns hur många bilder som helst med Jonas. Jonas som kom som en blixt, och försvann likadant. Han har alltid vetat hur man gör en entré. Jag är glad att jag har så många minnen som innehåller Jonas. Han är med i mina första minnen och fram tills idag. För minnas honom, kommer jag aldrig sluta göra.



Jag och Jonas i Mittåhammran, Shira (Jonas hund) var aldrig långt ifrån Jonas.



Jessica med Jonas (nästan ny) och jag.



Påskkärringligan i Mittådalen (alltid). F.v. Jonas (I gult om ni missade det. Han skulle alltid vara värst), Silje, Sabina, jag och Marika längst fram.



Jag och min bästa vän Jonas.

Du och jag, för alltid.
Jag ville riva bort kortet vid minnesplatsen. Det var fel, fel att se dig på en bild, mitt bland ljusen och blommorna. Jag och vielle stod där länge, grät och skrattade åt alla tokigheter vi har haft för oss. För kom igen, du skulle alltid vara värst. In i det sista. Och Jonas, ingen kommer bräcka dig där.
Imorgon kommer dom hit från M-dalen. Allihopa. Det ska bli skönt, men jättejobbigt. Jag är glad att vi har en sådan fin familj, en enda stor. För det är så det är. Nu ska jag gå och lägga mig bredvid Marika, krama henne hårt och säga att jag älskar henne. Eftersom den hon helst vill ha här, inte kan. Jonas, vi saknar dig, och kommer alltid att göra.

Förlåt att jag skrämde er, och att det tog sån tid.

Nu är jag i Falun. Efter många om och men.
Jag ska berätta senare, men för er som har hört att det blev ambulansfärd från Arlanda till akademiska i Uppsala kan jag lugna med att säga att jag mår bra nu. Allergisk chock + chocken jag redan hade i kroppen blev för mycket, och jag blev kvar en natt i Uppsala. Hann hälsa på min aajja och seasa åtminstone.

Det tog lite längre tid än jag tänkte Jonas, men jag är i Falun nu. När jag kom innanför dörren fick jag veta vars du, eller din kropp, befinner sig nu. I Uppsala. Jag skrattade och grät på en och samma gång. Ha ha ha. Det är typiskt dig, och typiskt mig. Vi skulle alltid vara värst. Men natten i Uppsala gick bra, och den var lugn. Jag vet att du var där hos mig, att det fanns en anledning att jag hamnade just i Uppsala på sjukhuset där.
Nu kollar vi på Horton, skrattar och tänker på dig. Det är fint att vara med familjen, och imorgon kommer resten av vår familj hit. Jag saknar Silje så mycket att det gör ont, och det ska bli skönt att få hit henne. Jag vet att du ville att vi skulle samlas, hela familjen, all släkt och vänner. Men Jonas, det var inte så här det skulle gå till. Kom tillbaka, så ordnar vi den där festen vi så ofta pratade om. Jag lovar dig det.
Nu ska jag gå ner en sväng till din gommor, och till min gudson. Sen ska jag bort till din minnesplats, det kommer bli jobbigt, men det känns nödvändigt.
Jag börjar förstå att det är på riktigt nu Jonas.
Glöm aldrig att jag älskar dig! Och att det inte är samma sak att kolla på Horton, snusa och äta Ben and Jerrys utan dig.

I'm coming home.

Hur kunde jag tro att det var lugnt. Att jag var stark nog att stanna kvar här, langt ifran alla andra, och inte boka hemresa fören datumet till begravningen (hemskt ord) var satt?

Nu aker jag hem. Jag kan inte göra detta ensam, och ska inte göra det ensam heller.
Jag aker hem till Falun redan ikväll, flyget gar om nagra timmar och Yvonne har hjälpt mig packa. Eftersom jag inte är kapabel till att bedöma vad som är bra att ha med sig och vad jag inte behöver. Men gaptan är med, och det är det viktigaste.

Jonas. Du skulle ju komma och hälsa pa mig här i Frankfurt. Kommer du inte ihag att vi pratade om det i julas? Hur roligt vi skulle ha, du och jag. Du fragade mig om jag visste nagon som ville ha en svensk au pair, att du funderade pa att göra som mig och ta ett ar i Tyskland. Vi pratade om hur roligt vi skulle kunna ha det, med oss tva i samma stad. Du skulle blivit en kanonbra au pair, jag menar, det finns inte en enda unge som inte älskade dig. Vet du vad min gudson sa här om dagen? Att han var ledsen, eftersom han hade förlorat sin bästa kompis.
Jonas, jag tror inte du fattar hur mycket du berörde människorna omkring dig. Du fick alla att känna sig speciella, och för dig var varje person unik.
Kommer du ihag första aret vi bodde pa Idre? När jag fyllde ar, jag minns inte hur gammal jag blev, möjligtvis 12. I alla fall sa ringde det plötsligt pa dörren, och där stod du och Jessica. Jag fick tarar i ögonen men ville inte lata nagon se det (jag minns bestämt att tjidtjie visst sag det men var finkänslig nog att inte säga nagot). För Jonas jag minns fortfarande vilken chock och överraskning det var när du plötsligt stod där med din tjidtjie. Du var den bästa presenten jag kunde fa. Och sa kommer det alltid att vara

I just don't know what to do with myself

Jag kan inte sova.
Och det är da jag brukar skriva.
Jag pratade med dom hemma i Falun idag. Dom hade varit och tänt ljus vid stället där Jonas liv tog slut. Där fanns en bild pa Jonas.
Kan dom verkligen vara allvarliga? Var det verkligen en bild pa Jonas?
Jag sa at vielle att han skulle ha köpt en snusdosa och lagt dit, att han skulle uppskattat det.
"Vad tror du att jag gjorde aabpa, det klart jag köpte en snusdosa"
Great minds think alike.
Tjidtjie la dit en Ben and Jerrys och där lag redan en fryspizza.
Det känns bra, att det är människor som kände Jonas som är där nu.
Det känns ännu tyngre att inte jag är där.

Jonas, kommer du ihag mina sma dockor och ponnysar i hammran. Som vi lekte med sa fort vi fick tid över. Och alla snibbar vi samlade i cornflakes-kartonger och förvarade under var bro. Att vi hittade dom ett ar senare, och dom stank. Vi brukade springa omkring i silen, plocka snibbar och leka "ren och renskötare". Dom minsta barnen fick vara kalvar och ha brickor runt halsen och vi andra renskötare, vi turades om att vara vajor och sarvas ocksa, och nagon fick leka Niklas Gröndahl och sila ut dom stora tills det bara var miesen kvar. Du ville alltid vara den minsta, sötaste, svagaste miesen. Dom mieseh som du tog pa dig att bära ut under nattens märkning. Dom du tog under ditt beskydd, lovade oss andra att dom visst skulle växa och bli stora en vacker dag. Eller minns du barbien, den vi hittade för nagra ar sedan, den som man kunde trycka pa och sa sjöng den. Vi höll pa att dö av skratt när vi hörde vad den sjöng (självklart hörde vi fel, för inte sjöng barbien "Come on it's time to play with me, have fun with me have sex with meee"). Hur vi spelade tecken och du alltid var sämst pa att bade välja och visa tecknet. Ingen ville vara med dig eftersom du alltid förlorade. =) Jag märker hur manga av mina minnen som utspelar sig i hammran. Men det är ju inte sa konstigt, synonymen till Jonas är ju Mittahammran. Det kommer bli tomt där utan dig, det var ju det här aret vi skulle aterförenas! Alla skulle vara där, och allt skulle vara precis som det ska vara. Det kommer bli tomt, och jag vet inte hur jag ska klara av att ga dit. Men det kommer jag, för det var ditt ställe, din finaste plats pa jorden, och du grät och längtade tillbaka innan vi ens hunnit därifran. Jag kommer aka dit, ga upp till stora stenen och minnas dig och vilken fin van du var. Hur du alltid ställde upp för mig och för alla andra. Jag kommer minnas när vi lekte "röda vita rosen" och vi inte ville ha med dig eftersom du alltid började grina sa fort vi fangat in dig. ha ha ha. Kommer du ihag "land och rike"? som vi lekte i gietien när alla vuxna sov. Eller storstenen, som vi lekte pa i tid och otid, och som dom senate aren verkat sa liten. Jonas, en liten bit av mitt hjärta har slitits ut och kommer alltid fattas mig, men jag aker hem nu. Till varan familj och till vara vänner. Vi kommer sakna sig, men vi kommer alltid tänka pa dig med ett leende pa hjärtat, för det är sa du hade velat ha det.

And it's all coming back to me

Nu minns jag Jonas! Vi fick kaninen av Elisabeth för att vi hjälpte till att sälja lotter och samla ihop skräp på cupen. Åh alla dessa cupen-minnen. Minns du dom tidigaste åren? När vi lekte labyrint med häckarna (hur fick vi det till en labyrint? Vi måste ha varit jätte små för det var ju värsta stort kan jag minnas) och att dom trasiga matt-delarna var öar som våra godisapor bodde på. Godisaporna som vi fick av aahka i kiosken, tillsammans med alla andra tablettaskar. Och cola-burkarna, som vi sedan samlade ihop och pantade och fick (vad vi tyckte) en halv förmögenhet för.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se - allt om bloggdesign!