Angie

Hur kunde jag tro att det var lugnt. Att jag var stark nog att stanna kvar här, langt ifran alla andra, och inte boka hemresa fören datumet till begravningen (hemskt ord) var satt?

Nu aker jag hem. Jag kan inte göra detta ensam, och ska inte göra det ensam heller.
Jag aker hem till Falun redan ikväll, flyget gar om nagra timmar och Yvonne har hjälpt mig packa. Eftersom jag inte är kapabel till att bedöma vad som är bra att ha med sig och vad jag inte behöver. Men gaptan är med, och det är det viktigaste.

Jonas. Du skulle ju komma och hälsa pa mig här i Frankfurt. Kommer du inte ihag att vi pratade om det i julas? Hur roligt vi skulle ha, du och jag. Du fragade mig om jag visste nagon som ville ha en svensk au pair, att du funderade pa att göra som mig och ta ett ar i Tyskland. Vi pratade om hur roligt vi skulle kunna ha det, med oss tva i samma stad. Du skulle blivit en kanonbra au pair, jag menar, det finns inte en enda unge som inte älskade dig. Vet du vad min gudson sa här om dagen? Att han var ledsen, eftersom han hade förlorat sin bästa kompis.
Jonas, jag tror inte du fattar hur mycket du berörde människorna omkring dig. Du fick alla att känna sig speciella, och för dig var varje person unik.
Kommer du ihag första aret vi bodde pa Idre? När jag fyllde ar, jag minns inte hur gammal jag blev, möjligtvis 12. I alla fall sa ringde det plötsligt pa dörren, och där stod du och Jessica. Jag fick tarar i ögonen men ville inte lata nagon se det (jag minns bestämt att tjidtjie visst sag det men var finkänslig nog att inte säga nagot). För Jonas jag minns fortfarande vilken chock och överraskning det var när du plötsligt stod där med din tjidtjie. Du var den bästa presenten jag kunde fa. Och sa kommer det alltid att vara