Frankfurt - Storsätern på en helg.
Kom hem (alltså ffm) nu ikväll.
Jag är för trött för att skriva, men det har varit en intensiv helg.
Frankfurt-Arlanda med flyg. Arlanda - Storsätern med hyrbil. och sen tillbaka igen idag samma resa.
Inte så konstigt att jag är trött.
Så jag skriver imorrn istället.
Jag är för trött för att skriva, men det har varit en intensiv helg.
Frankfurt-Arlanda med flyg. Arlanda - Storsätern med hyrbil. och sen tillbaka igen idag samma resa.
Inte så konstigt att jag är trött.
Så jag skriver imorrn istället.
Bjur på en bild som får mig att skratta
Afterskii 1000, Ramundberget.
Ana beställde en liten wokhistoria, försökte äta med armarna fastklämda mellan diverse människor.
Vi skrattade så vi kiknade (läs; jag) när hon försökte kast/putta in maten i munnen.
Tack Jannie för att du fångade detta på bild!
Hihi
I see your true colors
Kom just hem från stan.
Har varit med tjejerna och sett Sex And The City 2. Kanske inte behöver säga att jag inte är besviken för fem öre. Gick därifrån med en fin känsla i magen och ett leende på läpparna. Att sedan åka genom staden jag älskar, med fina vänner mitt i natten, gjorde bara magkänslan starkare.
Jag älskar det här.
Staden, och vad den har gjort, och fortfarande gör med mig.
Jag är ju en storstadstjej. Egentligen.
Har varit med tjejerna och sett Sex And The City 2. Kanske inte behöver säga att jag inte är besviken för fem öre. Gick därifrån med en fin känsla i magen och ett leende på läpparna. Att sedan åka genom staden jag älskar, med fina vänner mitt i natten, gjorde bara magkänslan starkare.
Jag älskar det här.
Staden, och vad den har gjort, och fortfarande gör med mig.
Jag är ju en storstadstjej. Egentligen.
But I see your true colors
shining through
I see your true colors
and that's why I love you
so don't be afraid to let them show
your true colors
true colors are beautiful
like a rainbow
shining through
I see your true colors
and that's why I love you
so don't be afraid to let them show
your true colors
true colors are beautiful
like a rainbow
Att älska som en porrstjärna
Igår läste jag ut boken om Jenna Jameson - att älska som en porrstjärna.
Jag sträckläste den, så fort jag fick tillfälle drog jag fram boken (som alltid låg i handväskan såklart) för att fortsätta läsa. En helt fantastisk, och hemsk bok, och hur Jenna Massoli blev Jenna Jameson, vår tids största kvinnliga porrstjärna.
När hon var lika gammal som mig hade hon hunnit med ett helt liv.
Läs den, verkligen, för den har ändå hopp i sig, och allting slutade bra (eftersom hon bara är 36 år så är det inte ens slut). men bara det att vid 36-års ålder kunna skriva en självbiografi på 600 sidor är otroligt.
Jag skulle nog bara behöva en liten novell.
Bara läs den. (förmodligen är jag en av dom sista som läst den men ändock)
Nu ska jag hämta lille herr Byström.
Memories
Julen 2009.
Jag var på "släktträff" på Skoogs i Funäs. Hamnade sedan hos Ljungbergs för förfest innan vi skulle på Eriksgårn. Vi hade full sms-kontakt hela kvällen och jag minns att jag tjatade konstant att du och Silje skulle släpa era arslen ner på byn och festa med oss. Förresten hade du börjat sms.a mig redan när jag satt på tåget påväg hem några dagar tidigare. Jag minns att jag blev så glad när första sms.et jag fick på svensk mark var från dig.
I alla fall så kom ni ner på byn tillslut. En full Jonas och en nykter Silje. Sedan brakade det iväg och vi dansade hela natten på Eriksgårn innan vi gick genom fornminnes för att möta tjidtjie som kom och hämtade oss. Du försökte hjälpa mig att få stanna och sova på byn, och du var ihärdig! Det slutade med att vi åkte i en full bil hem till Mittådalen. Vi var fullare än bilen och där och då bestämde vi att du skulle bli goffor till mitt första barn, det var inte mer än rätt tyckte vi! Så fort vi släppt av dig fick jag ett sms;
"Hälsa Maddis att hon är världens bästa fadder-tjidtjie. Om jag fixar skjuts ner imorrn så kör vi igen, lova!"
Jag lovar Jonas, ringer du mig så kör vi igen.
Alltid. Jag gör allt för dig.
Jag var på "släktträff" på Skoogs i Funäs. Hamnade sedan hos Ljungbergs för förfest innan vi skulle på Eriksgårn. Vi hade full sms-kontakt hela kvällen och jag minns att jag tjatade konstant att du och Silje skulle släpa era arslen ner på byn och festa med oss. Förresten hade du börjat sms.a mig redan när jag satt på tåget påväg hem några dagar tidigare. Jag minns att jag blev så glad när första sms.et jag fick på svensk mark var från dig.
I alla fall så kom ni ner på byn tillslut. En full Jonas och en nykter Silje. Sedan brakade det iväg och vi dansade hela natten på Eriksgårn innan vi gick genom fornminnes för att möta tjidtjie som kom och hämtade oss. Du försökte hjälpa mig att få stanna och sova på byn, och du var ihärdig! Det slutade med att vi åkte i en full bil hem till Mittådalen. Vi var fullare än bilen och där och då bestämde vi att du skulle bli goffor till mitt första barn, det var inte mer än rätt tyckte vi! Så fort vi släppt av dig fick jag ett sms;
"Hälsa Maddis att hon är världens bästa fadder-tjidtjie. Om jag fixar skjuts ner imorrn så kör vi igen, lova!"
Jag lovar Jonas, ringer du mig så kör vi igen.
Alltid. Jag gör allt för dig.
It turned my hole world around, and I kind of like it.
En fråga jag ställt mig på sista tiden är varför jag alltid får jobba i motvind?
Varför kan inte bara åtminstone en sak flyta på. Utan problem, utan något som jobbar emot mig.
Jag tycker i alla fall att jag förtjänar det.
Förtjänar det här.
Idag har varit en fin dag. Elias var ledig från dagis så vi drog iväg till en (för mig) ny lekpark på förmiddagen. Efter det åkte vi ner på stan och åt lunch på Café Extra Blatt innan det var dags för simskola för Elias del. Till middag lagade jag mos och skav, och den gick (faktiskt) hem. Försökte städa rummet, kom halvvägs men lyckades tvätta en maskin (som jag nu inser fortfarande ligger kvar i tvättmaskinen. Såklart) åtminstone. Bokade alla mina resor till Sverige, åkte hem till Yvonne, spelade skipbo och blev glad men upprörd.
Över att när jag väl hittar något, börjar det återigen blåsa full storm.
Varför kan inte bara åtminstone en sak flyta på. Utan problem, utan något som jobbar emot mig.
Jag tycker i alla fall att jag förtjänar det.
Förtjänar det här.
Idag har varit en fin dag. Elias var ledig från dagis så vi drog iväg till en (för mig) ny lekpark på förmiddagen. Efter det åkte vi ner på stan och åt lunch på Café Extra Blatt innan det var dags för simskola för Elias del. Till middag lagade jag mos och skav, och den gick (faktiskt) hem. Försökte städa rummet, kom halvvägs men lyckades tvätta en maskin (som jag nu inser fortfarande ligger kvar i tvättmaskinen. Såklart) åtminstone. Bokade alla mina resor till Sverige, åkte hem till Yvonne, spelade skipbo och blev glad men upprörd.
Över att när jag väl hittar något, börjar det återigen blåsa full storm.
I'm alive
For the first time this month, I feel alive again.
I feel that I can breath, smile and be happy for what I've been given.
Åtminstone idag.
Och inget kan ta den känslan från mig just nu.
I feel that I can breath, smile and be happy for what I've been given.
Åtminstone idag.
Och inget kan ta den känslan från mig just nu.
Allan Ejvin Andersson
Du saknas i mitt liv.
Tack för alla fina år, tack för allt du var för oss.
Mov gieries aajja
Nothing else I can say.
Jag saknar dig så otroligt mycket.
Hur ska vi kunna gå vidare, utan dig?
Hur ska vi kunna gå vidare, utan dig?
Jag har inga ord för att vi Andas, Tänker, Känner samma sak.
Det har varit en fin dag.
Har pysslat omkring på förmiddagen, hämtade Elias och sen har vi myst hela dagen. Bastlat, kollat Sunes jul, lunchat, bakat, och bastlat lite mer. Sen kom Izabella hit och vi har pratat och myst. Helt jätteskönt att träffa henne igen. Nu har jag kört hem Izabella och Yvonne och sitter alena på rummet. Det går rätt bra det här, men det har hunnit ikapp mig nu.
Att min älskade lilla aajja (farfar) inte längre finns hos oss.
Inte längre bökar omkring hemma i huset i Storsätern.
Pratar sånt man inte hör, skrattar med sitt tandlösa leende.
Min aajja hette Allan Andersson. Som ung var han en duktig skidåkare, och han var med i OS två år (1956 och 1960). Han knep snyggaste samebruden som fanns och fick fyra barn med min aahka Gunhild (som fortfarande tycker att Allan var en *citat* snygging *slutcitat*). Han har en väldigt stor hög barnbarn, som älskade honom oerhört mycket. Han har alltid funnits i mitt liv, och mina farföräldrar var ett fint par. Han blev äldre, men slutade aldrig att skratta, le och vara stolt över vad hans barnbarn tog sig till i livet. Hans ögon lyste alltid av glädje när vi hälsade på, och fasten han knappt kunde prata på slutet, tog han kraft till att tala om vilka fina barnbarn just vi var. Var och en, speciella. Jag tror vi trodde att han var odödlig, att han alltid skulle sitta vid köksbordet, äta kött och ha på sig dom största glasögonen i världen.
Han var fin, min aajja, och världens bästa farfar.
"Idrelappen Allan"
saknad far, make, bror och vän.
Men framför allt, en oerhört saknad farfar.
Har pysslat omkring på förmiddagen, hämtade Elias och sen har vi myst hela dagen. Bastlat, kollat Sunes jul, lunchat, bakat, och bastlat lite mer. Sen kom Izabella hit och vi har pratat och myst. Helt jätteskönt att träffa henne igen. Nu har jag kört hem Izabella och Yvonne och sitter alena på rummet. Det går rätt bra det här, men det har hunnit ikapp mig nu.
Att min älskade lilla aajja (farfar) inte längre finns hos oss.
Inte längre bökar omkring hemma i huset i Storsätern.
Pratar sånt man inte hör, skrattar med sitt tandlösa leende.
Min aajja hette Allan Andersson. Som ung var han en duktig skidåkare, och han var med i OS två år (1956 och 1960). Han knep snyggaste samebruden som fanns och fick fyra barn med min aahka Gunhild (som fortfarande tycker att Allan var en *citat* snygging *slutcitat*). Han har en väldigt stor hög barnbarn, som älskade honom oerhört mycket. Han har alltid funnits i mitt liv, och mina farföräldrar var ett fint par. Han blev äldre, men slutade aldrig att skratta, le och vara stolt över vad hans barnbarn tog sig till i livet. Hans ögon lyste alltid av glädje när vi hälsade på, och fasten han knappt kunde prata på slutet, tog han kraft till att tala om vilka fina barnbarn just vi var. Var och en, speciella. Jag tror vi trodde att han var odödlig, att han alltid skulle sitta vid köksbordet, äta kött och ha på sig dom största glasögonen i världen.
Han var fin, min aajja, och världens bästa farfar.
"Idrelappen Allan"
saknad far, make, bror och vän.
Men framför allt, en oerhört saknad farfar.
mitt allra sista hopp, var att synas att bli sedd
Flygresan igår gick bra, en liten försening som gjorde att vi fick sitta i flyget å vänta ca 40 minuter,men jag hade en hel rad för mig själv så det gick bra. Blev hämtad på flygplatsen och fick skjuts hem och väl hemma fick jag äntligen träffa familjen och min käre Yvonne.
Yvve hade köpt presenter till mig, för att hon tycker om mig. Hon är världens finaste och jag fick ett par sovshorts från Calvin Klein (som ska användas i helgen när vi ska ha camp i Westend) och eftersom jag aldrig får tummen ur röven så fick jag även.... En klippning! Så på fredag kl 15.00 försvinner mina dreads som numera bor i mitt hår. Tydligen har jag glömt vad en hårborste är dom senaste tre (tre? Alltså, jag var borta i TRE veckor) veckorna. Åh vad jag älskar min Yvve. <3
Nu ska jag äta frukost, i lugn och ro, innan jag hämtar Elias om 2 timmar. Måste även ringa Trygghansa och fixa med biljetter till den 28.de. Måstemåstemåste, det är ibland lite bra att ha måsten.
Och jag undrar vad som händer i vår del av stan, vinden håller tag i en hamburgerbar.
Tågresan gick förvånatsvärt bra. Jag sov en halvtimme, sen satte jag mig i bistron, skrev, lyssnade på musik och kollade ut genom fönstret. På den blåa himlen, solen och åkrarna.
Känslorna för omkring, Det var glädje blandad med sorg.
Men det känns bra att vara påväg tillbaka.
Jag har börjat förstå att vi måste gå vidare, även om det känns tungt.
Speciellt som jag ska tillbaka till Sverige igen den 28.de på min farfars begravning.
Men nu tar vi en dag i taget, jag ska börja leva igen.
Mitt liv, för mig.
Känslorna för omkring, Det var glädje blandad med sorg.
Men det känns bra att vara påväg tillbaka.
Jag har börjat förstå att vi måste gå vidare, även om det känns tungt.
Speciellt som jag ska tillbaka till Sverige igen den 28.de på min farfars begravning.
Men nu tar vi en dag i taget, jag ska börja leva igen.
Mitt liv, för mig.
Är det nu mitt nya liv börjar?
Tillbaka i Falun.
Resan gick rätt bra ändå, efter alla avsked (som var tunga, men det är skönt att se hur många människor vi har omkring oss. Vilken stor familj vi har blivit mitt i denna stora sorg), och nu är vi tillbaka i Falun. På tisdag flyger jag tillbaka till Frankfurt. Det känns bra.
Jag stod vid din grav idag Jonas. Din grav? Är inte det helt suspekt? Jag är ledsen och arg, du visste hur det skulle bli, hur många människor som skulle sörja. Men som jag sa när jag tog avsked i Ljusnedal, det är okej. Inte kul, inte rätt, men okej. Jag har förlåtit, även om jag fortfarande känner ilska över vad du lämnat efter dig.
Jag undrar när dagen kommer som jag kommer att förstå.
Att jag aldrig mer kommer få höra ditt skratt.
Aldrig mer kommer få en av dina underbara, irriterande och härliga kramar.
Just nu, fattas det en stor bit av mig.
och det kommer det alltid att göra.
Resan gick rätt bra ändå, efter alla avsked (som var tunga, men det är skönt att se hur många människor vi har omkring oss. Vilken stor familj vi har blivit mitt i denna stora sorg), och nu är vi tillbaka i Falun. På tisdag flyger jag tillbaka till Frankfurt. Det känns bra.
Jag stod vid din grav idag Jonas. Din grav? Är inte det helt suspekt? Jag är ledsen och arg, du visste hur det skulle bli, hur många människor som skulle sörja. Men som jag sa när jag tog avsked i Ljusnedal, det är okej. Inte kul, inte rätt, men okej. Jag har förlåtit, även om jag fortfarande känner ilska över vad du lämnat efter dig.
Jag undrar när dagen kommer som jag kommer att förstå.
Att jag aldrig mer kommer få höra ditt skratt.
Aldrig mer kommer få en av dina underbara, irriterande och härliga kramar.
Just nu, fattas det en stor bit av mig.
och det kommer det alltid att göra.
I love you
Idag har det gått upp och ner. Så fort jag ens tänker tanken att Jonas aldrig mer kommer kliva in genom dörren. Att jag aldrig mer kommer få höra hans härliga skratt, hans dåliga skämt och hans historier, då får jag panik och skjuter bort det. Det finns så många aldrig mer att jag bara vill skrika. Men även så många minnen, och dom vårdar jag ömt inuti mig.
Under loppet av några få veckor har jag förlorat två viktiga personer i mitt liv. Det är två stora sorger, två olika sorters sorg. En förtvivlad sorg, en sorg som kom som en chock och aldrig kommer att försvinna. Och en lite mildare, sorgsen och djup sorg. En sorg man var till hälften förberedd på, men som man inte kunde räkna ut hur den skulle kännas.
Den 24.de April 2010 förlorade jag min fadder-bror och vän Jonas.
Den 10.de Maj 2010 gick min älskade farfar bort.
Efter att inte vetat om denna otroligt stora, desperata sorg så lever jag nu mitt i den, i dubbel känsla. Och på tisdag åker jag tillbaka till Frankfurt för att börja leva mitt nya liv. Det ska bli skönt att komma tillbaka, men samtidigt läskigt. Då måste jag erkänna för mig själv att livet går vidare trots det som hänt.
Jag undrar när den dagen kommer som jag skriver om någonting annat än Jonas. Ni får stå ut med alla mina skriverier tills jag är redo att skriva om något annat, för just nu är det enbart detta som upptar mina tankar. För hur ska jag kunna tänka på någonting annat?
Men jag märker redan nu att livet har förändrats. Jag känner mer, jag ser saker jag inte lagt märke till förut.
Jag älskar mer. Intensivare, hårdare och med mer smärta.
Så bara så ni vet, så är det en känslostark Angie som kommer komma tillbaka till Frankfurt. Så stå ut med alla mina kramar, jag behöver närhet just nu.
Nu ska jag spela kort med min underbara lillasyster och prata om saker som systrar pratar om.
Kent - utan dina andetag
>
Under loppet av några få veckor har jag förlorat två viktiga personer i mitt liv. Det är två stora sorger, två olika sorters sorg. En förtvivlad sorg, en sorg som kom som en chock och aldrig kommer att försvinna. Och en lite mildare, sorgsen och djup sorg. En sorg man var till hälften förberedd på, men som man inte kunde räkna ut hur den skulle kännas.
Den 24.de April 2010 förlorade jag min fadder-bror och vän Jonas.
Den 10.de Maj 2010 gick min älskade farfar bort.
Efter att inte vetat om denna otroligt stora, desperata sorg så lever jag nu mitt i den, i dubbel känsla. Och på tisdag åker jag tillbaka till Frankfurt för att börja leva mitt nya liv. Det ska bli skönt att komma tillbaka, men samtidigt läskigt. Då måste jag erkänna för mig själv att livet går vidare trots det som hänt.
Jag undrar när den dagen kommer som jag skriver om någonting annat än Jonas. Ni får stå ut med alla mina skriverier tills jag är redo att skriva om något annat, för just nu är det enbart detta som upptar mina tankar. För hur ska jag kunna tänka på någonting annat?
Men jag märker redan nu att livet har förändrats. Jag känner mer, jag ser saker jag inte lagt märke till förut.
Jag älskar mer. Intensivare, hårdare och med mer smärta.
Så bara så ni vet, så är det en känslostark Angie som kommer komma tillbaka till Frankfurt. Så stå ut med alla mina kramar, jag behöver närhet just nu.
Nu ska jag spela kort med min underbara lillasyster och prata om saker som systrar pratar om.
Kent - utan dina andetag
>
Utan dina andetag
Igår var vi nere på Funäs. Bowlade. Sedan åkte jag hem, åt kokkött och umgicks med Silje och Ana. Sen ner på byn igen, kollade hockey och sedan en skräckis. Efter det hände vi oss kvar. Berättade spökhistorier, gamla historier från svunna tider och historier från våra tidigaste år. Vi mindes, skrattade och mådde bra. Fick ett mysterium på halsen, och kom inte hem till Mittådalen förns runt 7 på morgonen. Idag sov jag till 15 och sen har jag bara gått omkring, Läst, sett på tv, spelat kort och andats. Det går upp och ner, men vi andas. Lever vidare, i vårt nya liv.
Jag kan inte komma undan att jag tänker mycket på framtiden. Min egen framtid, allas vår framtid. Framtiden som är så oviss, den framtid vi tvingas leva utan Jonas. Jag är 21 år, och ibland undrar jag vad jag har gjort. Vad jag har att vara stolt över, vad jag har gjort och levt. Grundskoleår i Idre, en i en hel Idreliga. Helger på Idrefjäll, somrar i hamran. En flytt till Falun, tre år på estetiska linjen, en slutproduktion och efter det lite småjobb innan en resa till Ecuador. Rastlösheten i kroppen, som den nomad jag är, som slutade i en flytt till Tyskland. Till ett nytt land, en ny familj och nya utmaningar. Hur jag byggt upp, vad jag tror, ett liv på egen hand. I en stad jag älskar, med människor som gör mig lycklig.
Jag tror inte att det finns något rätt och något fel, och vad som är rätt för mig, kanske inte är rätt för någon annan. Det jag har gjort, skulle inte alla kunna göra. Så jag är stolt, över mig själv, och över det jag har gjort med mina 21 år i detta liv. Jag har gjort det mesta, levt så mycket jag kunnat.
Frågan är bara när nästa steg kommer. När jag kan säga att jag är fullt och helt nöjd med min tillvaro. När jag slipper låna pengar av mina föräldrar, när jag har någon som älskar mig utan förbehåll.
Jag fortsätter leva, fortsätter göra det jag gör bra. Fortsätter för att mitt liv, just nu, gör mig lycklig.
Jag längtar tillbaka till Frankfurt nu. Till min familj där och till mina vänner.
För jag tror att Frankfurt har mer att komma med. Mer att ge mig.
Och så länge jag tror det, är det i Frankfurt ni kommer hitta mig.
Jonas. Begravningen var vacker. Tung, men ack så vacker.
Och jag kommer aldrig kunna lyssna på Kent utan att tänka på dig.
Lova mig att vi ses senare. När jag levt mitt liv klart. Det måste vara så, det kan inte vara slut nu.
Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår
Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag
Jag kan inte komma undan att jag tänker mycket på framtiden. Min egen framtid, allas vår framtid. Framtiden som är så oviss, den framtid vi tvingas leva utan Jonas. Jag är 21 år, och ibland undrar jag vad jag har gjort. Vad jag har att vara stolt över, vad jag har gjort och levt. Grundskoleår i Idre, en i en hel Idreliga. Helger på Idrefjäll, somrar i hamran. En flytt till Falun, tre år på estetiska linjen, en slutproduktion och efter det lite småjobb innan en resa till Ecuador. Rastlösheten i kroppen, som den nomad jag är, som slutade i en flytt till Tyskland. Till ett nytt land, en ny familj och nya utmaningar. Hur jag byggt upp, vad jag tror, ett liv på egen hand. I en stad jag älskar, med människor som gör mig lycklig.
Jag tror inte att det finns något rätt och något fel, och vad som är rätt för mig, kanske inte är rätt för någon annan. Det jag har gjort, skulle inte alla kunna göra. Så jag är stolt, över mig själv, och över det jag har gjort med mina 21 år i detta liv. Jag har gjort det mesta, levt så mycket jag kunnat.
Frågan är bara när nästa steg kommer. När jag kan säga att jag är fullt och helt nöjd med min tillvaro. När jag slipper låna pengar av mina föräldrar, när jag har någon som älskar mig utan förbehåll.
Jag fortsätter leva, fortsätter göra det jag gör bra. Fortsätter för att mitt liv, just nu, gör mig lycklig.
Jag längtar tillbaka till Frankfurt nu. Till min familj där och till mina vänner.
För jag tror att Frankfurt har mer att komma med. Mer att ge mig.
Och så länge jag tror det, är det i Frankfurt ni kommer hitta mig.
Jonas. Begravningen var vacker. Tung, men ack så vacker.
Och jag kommer aldrig kunna lyssna på Kent utan att tänka på dig.
Lova mig att vi ses senare. När jag levt mitt liv klart. Det måste vara så, det kan inte vara slut nu.
Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår
Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag
Tack för allt du var för mig
Dagen börjar närma sig sitt slut.
Den längsta, värsta dagen i mitt liv.
Men det var vackert. Såklart.
För du var vacker.
Jonas. Såg du hur mycket folk det kom? Såg du så många som saknar dig, älskar dig och inte vill annat än att du ska komma tillbaka. Såg du, hur älskad du är?
Att stå bredvid Daniels grav idag, se hur min vielle var en av dom som firade ner dig i din grav. Din grav? Du hör ju själv hur det låter! Det är helt suspekt och jag gillar det inte. Jonas, jag är arg. Arg på dig, arg på alla. Men mest arg på livet. Arg för att det gör så här mot oss, mot mig.
Ta hand om min aajja, du och Daniel. För han är fin min aajja, och en väldigt saknad farfar.
Det är becksvart nu. Jag har tappat all ork, ge oss kraft att orka börja om vårt liv. För det är ett nytt liv vi måste leva nu. Ett liv utan dig, ett liv utan en farfar. Kom till mig Jonas, smek mig på kinden och pussa mig i pannan. Säg att allt kommer bli bra, att du mår bra och att vi ses igen.
För jag måste fortsätta tro det, att vi ses igen.
För kärleken övervinner allt.
och slutar jag att tro på ett återseende, orkar jag inte leva.
Och jag måste leva. För dig, för mig och för alla som finns kvar.
Snart. Ses vi igen.
Den längsta, värsta dagen i mitt liv.
Men det var vackert. Såklart.
För du var vacker.
Jonas. Såg du hur mycket folk det kom? Såg du så många som saknar dig, älskar dig och inte vill annat än att du ska komma tillbaka. Såg du, hur älskad du är?
Att stå bredvid Daniels grav idag, se hur min vielle var en av dom som firade ner dig i din grav. Din grav? Du hör ju själv hur det låter! Det är helt suspekt och jag gillar det inte. Jonas, jag är arg. Arg på dig, arg på alla. Men mest arg på livet. Arg för att det gör så här mot oss, mot mig.
Ta hand om min aajja, du och Daniel. För han är fin min aajja, och en väldigt saknad farfar.
Det är becksvart nu. Jag har tappat all ork, ge oss kraft att orka börja om vårt liv. För det är ett nytt liv vi måste leva nu. Ett liv utan dig, ett liv utan en farfar. Kom till mig Jonas, smek mig på kinden och pussa mig i pannan. Säg att allt kommer bli bra, att du mår bra och att vi ses igen.
För jag måste fortsätta tro det, att vi ses igen.
För kärleken övervinner allt.
och slutar jag att tro på ett återseende, orkar jag inte leva.
Och jag måste leva. För dig, för mig och för alla som finns kvar.
Snart. Ses vi igen.
...
Det är tungt nu.
Riktigt tungt.
Onsdagen närmar sig och det märks på oss alla.
Kom just hem från en snabbvisit i Mora.
Jag har en aajja som inte mår bra.
Jag vill bara lägga mig ner och skrika. Slå dom jag tycker om.
Samtidigt som jag aldrig har älskat så mycket som jag gör nu.
Riktigt tungt.
Onsdagen närmar sig och det märks på oss alla.
Kom just hem från en snabbvisit i Mora.
Jag har en aajja som inte mår bra.
Jag vill bara lägga mig ner och skrika. Slå dom jag tycker om.
Samtidigt som jag aldrig har älskat så mycket som jag gör nu.
A try to a normal update.
Saknar dig redan älskade storasyster (som är liten)
Efter en underbar vecka i Sveg (jodå, det kan visst vara underbart i surSveg också) så är jag nu tillbaka i Falun. Blir här hela helgen ända tills på tisdagkväll då det rä dags att åka till Härjedalen igen.
Jag är rastlös i hela kroppen och vet inte vad jag ska göra. Men vi har ätit god mat och spelat Skip bo åtminstone. Imorrn ska jag träffa några gamla klassisar innan Marika ska dansa för oss.
På en dansuppvisning, inte själv hemma i vardagsrummet.
I'd rather be anything but ordinary please.
Jag längtar hem till Frankfurt. Det är jobbigt.
Det mesta faktiskt.
I miss you, I miss you.
Imorgon är det två veckor sedan.
Två veckor har gått, och det känns fortfarande helt otroligt.
Att detta kunde hända, att det hände dig, och oss.
Jag önskar jag kunde lindra smärtan hos dom jag tycker om. Men det är svårt, när jag inte vet vad jag ska göra med min egen. Med min saknad, och med det som gör ont i mitt hjärta.
Men jag fortsätter försöka. Jag omger mig med det jag tycker om, barn, människor sol och musik. Idag har jag lyckats med att boka om min Frankfurtbiljett, min hembiljett. Efter många samtal, lång väntetid (mycket hissmusik) så lyckades jag boka om den och flyger tillbaka till Frankfurt den 18.de Maj. Jag är helt otroligt tacksam för att jag bor hos världens finaste familj i Frankfurt, som har hjälpt mig hur mycket som helst. Som förstår och låter mig ta den tid jag behöver. Tack Jenny och Anders, för att ni är så fina.
Jag är grymt stolt över att jag fixat en sak, för ni ska veta hur mycket energi det tar att göra något som man måste. Samtidigt som det är skönt att ha måsten. Måsten som tvingar en att fortsätta, tvingar en att leva och får tiden att gå. För just nu känns det som en enda lång startsträcka. För livet som snart börjar om, utan Jonas hos oss. Utan vår fina Jonas, som alltid fick oss att skratta och må bra i hjärtat. Nu är det inte långt kvar, det är begravning på onsdag kl 10.00 och jag bävar. Samtidigt som jag verkligen tror att vi behöver det, på något konstigt sätt.
Imorgon ska jag åka till Mora och pussa lite på min aajja som ligger på sjukhus. Min lille aajja som är gammal och sjuk och snart inte orkar mer. Det finns ingen hejd på det som händer nu, och jag vet inte om jag orkar gråta mer. Jag vet inte om jag orkar förlora så många på så kort tid. Men just nu är jag glad att han fortfarande finns, och sorgen får jag bearbeta när det är dags. En sak i taget, en sak i taget..
Åh Angelica jag saknar Jonas så himla mycket!
Jag också bästa du, jag också.
Två veckor har gått, och det känns fortfarande helt otroligt.
Att detta kunde hända, att det hände dig, och oss.
Jag önskar jag kunde lindra smärtan hos dom jag tycker om. Men det är svårt, när jag inte vet vad jag ska göra med min egen. Med min saknad, och med det som gör ont i mitt hjärta.
Men jag fortsätter försöka. Jag omger mig med det jag tycker om, barn, människor sol och musik. Idag har jag lyckats med att boka om min Frankfurtbiljett, min hembiljett. Efter många samtal, lång väntetid (mycket hissmusik) så lyckades jag boka om den och flyger tillbaka till Frankfurt den 18.de Maj. Jag är helt otroligt tacksam för att jag bor hos världens finaste familj i Frankfurt, som har hjälpt mig hur mycket som helst. Som förstår och låter mig ta den tid jag behöver. Tack Jenny och Anders, för att ni är så fina.
Jag är grymt stolt över att jag fixat en sak, för ni ska veta hur mycket energi det tar att göra något som man måste. Samtidigt som det är skönt att ha måsten. Måsten som tvingar en att fortsätta, tvingar en att leva och får tiden att gå. För just nu känns det som en enda lång startsträcka. För livet som snart börjar om, utan Jonas hos oss. Utan vår fina Jonas, som alltid fick oss att skratta och må bra i hjärtat. Nu är det inte långt kvar, det är begravning på onsdag kl 10.00 och jag bävar. Samtidigt som jag verkligen tror att vi behöver det, på något konstigt sätt.
Imorgon ska jag åka till Mora och pussa lite på min aajja som ligger på sjukhus. Min lille aajja som är gammal och sjuk och snart inte orkar mer. Det finns ingen hejd på det som händer nu, och jag vet inte om jag orkar gråta mer. Jag vet inte om jag orkar förlora så många på så kort tid. Men just nu är jag glad att han fortfarande finns, och sorgen får jag bearbeta när det är dags. En sak i taget, en sak i taget..
Åh Angelica jag saknar Jonas så himla mycket!
Jag också bästa du, jag också.
we'll stay forever this way
Is it enough to love, is it enough to breath.
Det blir inte lättare.
Tårarna tar slut, man tror inte det, men det känns som att jag inte har några tårar kvar nu.
Nu finns bara tomhet.
Tomhet inför vad som hänt, vad som kommer och för hur allt kommer att bli.
Men jag har fina vänner. Som får mig att skratta när jag egentligen bara vill lägga mig under ett täcke. Marinchen som ska skaffa mig ett litet metalbarn, med långt hår. Marre som får mig att skratta högt för mig själv (och sakna mitt liv ännu mer). Silje som alltid är där, förstår allt och lite till och är världens bästa vän. Yvonne som saknar mig, Jossan som jag fick prata med igår.
TACK alla som har hört av sig dom här dagarna. Allihopa. Ett enda litet ord gör så mycket och ger så mycket styrka. Tacktacktack för ert stöd, för att ni visar att ni finns här för mig. För det är så viktigt just nu. Jag älskar er alla.
Det blir inte lättare.
Tårarna tar slut, man tror inte det, men det känns som att jag inte har några tårar kvar nu.
Nu finns bara tomhet.
Tomhet inför vad som hänt, vad som kommer och för hur allt kommer att bli.
Men jag har fina vänner. Som får mig att skratta när jag egentligen bara vill lägga mig under ett täcke. Marinchen som ska skaffa mig ett litet metalbarn, med långt hår. Marre som får mig att skratta högt för mig själv (och sakna mitt liv ännu mer). Silje som alltid är där, förstår allt och lite till och är världens bästa vän. Yvonne som saknar mig, Jossan som jag fick prata med igår.
TACK alla som har hört av sig dom här dagarna. Allihopa. Ett enda litet ord gör så mycket och ger så mycket styrka. Tacktacktack för ert stöd, för att ni visar att ni finns här för mig. För det är så viktigt just nu. Jag älskar er alla.
Eahtsam dijjem
Mina älskade syskon. <3
I'm trying to get up on my feet. It's hard when you're so low you can get..
Jonas. Fattar du hur svårt det var att sammanfatta dig och ditt liv på bara några få meningar? Jag hade kunnat skriva en bok. För hur ska dom som läser minnesordet kunna förstå vem du var, och framförallt hur älskad du var genom dom få meningarna? Det finns så mycket att säga om dig, du var rolig, smart och otroligt gohjärtad. En fantastisk son, vielle och vän, men också helt omöjlig ibland. När jag träffade Silje, Ana, Anja, Nejla och alla andra uppe i Mittådalen kom vi på en sak som du alltid brukade göra. Kommer du ihåg vad? haha. Alltid när du träffade oss så stängde du ögonen, formade läpparna i ett litet O och kom sakta närmare ansiktet, som att du ville kyssa oss. Hahaha. Lisen skrattade också igenkännande när vi pratade om det, att du körde den jämt (och det är sp sant). Vi undrar om den funkade någon enstaka gång eller om du provade förgäves. Haha. Jag kommer aldrig glömma hur jag brukade skratta när du gjorde det där.
Jonas, jag kan leva utan dig, jag bara vill inte..
Nej, jag har inte ringt lufthansa idag. Men jag har varit på apoteket, promenerat, pratat och haft det fint med Ida och hennes lilla Anna, varit på banken och i och med detta tagit mig ut ur huset. Jag tänker mycket på min Marikafika som tvingas gå i skolan, tvingas möta verkligheten på riktigt. Det är tungt att se att vrlden fortsätter snurra för vissa, medans min värld rasat samman.
Kom tillbaks, den här världen var så underbar <3
Jonas, jag kan leva utan dig, jag bara vill inte..
Nej, jag har inte ringt lufthansa idag. Men jag har varit på apoteket, promenerat, pratat och haft det fint med Ida och hennes lilla Anna, varit på banken och i och med detta tagit mig ut ur huset. Jag tänker mycket på min Marikafika som tvingas gå i skolan, tvingas möta verkligheten på riktigt. Det är tungt att se att vrlden fortsätter snurra för vissa, medans min värld rasat samman.
Kom tillbaks, den här världen var så underbar <3
I'd never thought I had to do this
Detta är helt suspekt.
20 år, 3 månader och 3 veckor fick vi med Jonas.
Det är lätt att tycka attdet var alldeles för lite, och det var det också.
Men jag försöker varje dag vara lycklig för dom dagar vi fick. Jag hade Jonas i mitt liv så fort han kom till världen. Min första vän, som jag samlade grodyngel med uppe i Mittåhamran. Lekte koja på stora stenen och röda, vita rosen i hela byn. Jonas som liten, Jonas som ungdom och Jonas som nästan-vuxen.
För vuxen hann Jonas aldrig bli. Och nu tvingas vi som älskar honom bli vuxna utan honom.
HÄR kan ni även läsa Jonas minnesord (som jag fick förtroendet att skriva).
Nu är min magsjuka förbiflugen och jag ska försöka ta tag i saker och ting idag. In på apoteket måste jag åtminstone och köpa mediciner, jag vill inte göra en arlanda i repris så det får kosta vad det kosta vill. Sen ska jag ringa Ida och höra om hon vill umgås med mig idag. Hon och lilla Anna.
Saknad
Jag är så ledsen för att jag vet att ingenting kommer bli som förut.
Det är skrämmande, och jag vet inte hur jag ska hantera att världen fortsätter som vanligt för många.
För mig kommer ingenting, någonsin att bli som vanligt.
För tomrummet inom mig, kan inte fyllas av någon annan än dig.
Men idag har jag försökt ordna ombokning av min Frankfurtbiljett. Jag har försökt få prata med reseavdelningen på trygg-hansa och jag har passat mina underbara syskonbarn (tack älskade ungar för att ni ger muahra små glädjepauser). Min kära stoerre-åabpa har även satt på lösnaglar på mig.
Så jag försöker göra det som krävs av mig, och andra saker. För att jag vet att jag inte har något annat val.
Det är skrämmande, och jag vet inte hur jag ska hantera att världen fortsätter som vanligt för många.
För mig kommer ingenting, någonsin att bli som vanligt.
För tomrummet inom mig, kan inte fyllas av någon annan än dig.
Men idag har jag försökt ordna ombokning av min Frankfurtbiljett. Jag har försökt få prata med reseavdelningen på trygg-hansa och jag har passat mina underbara syskonbarn (tack älskade ungar för att ni ger muahra små glädjepauser). Min kära stoerre-åabpa har även satt på lösnaglar på mig.
Så jag försöker göra det som krävs av mig, och andra saker. För att jag vet att jag inte har något annat val.
Och det är lång väg ner, och du skulle aldrig ramla mer.
Idag skiner solen för dig och för mig och för alla som saknar dig.
Lars Jonas Emanuel Andersson, Mittådalens Sameby
3 Januari 1990 - 24 April 2010
Du var så poetisk, och nu går du i en annan värld. Jag tror att den kallas himlen, och jag har aldrig varit där.
Hur ska man kunna förklara för någon som inte vet vem Jonas var?
Ska man skriva om sådana saker som är självklart. Som att han föddes den 3.de Januari 1990. Att han gick i Funäsdalens skola och sedan gymnasiet i Falun. Att han var stolt same, och älskade fjällen och renarna. Att hans älsklingsplats på jorden var Mittåhammran och att han, trots det stora tillbudet av renkött i frysen, älskade fryspizza och hellre köpte snus än toapapper.
Jonas var så mycket mer än allt det där. Han var varm, ville alltid kramas och fick även den mest buttraste människa att skratta. Jonas älskade att klä ut sig, detta resulterade en gång i att vi gifte oss han och jag. Tyvärr fick jag inte vara bruden, utan fick stå som brudgum medans Jonas gick bredvid mig med Åsas gardin som slöja. Jonas kunde göra mig galen, precis som mina andra syskon ibland gör mig tokig. Precis som det ska vara när man har växt upp med varandra, och älskar varandra sådär som vänner och syskon gör. Jonas är saknad av så många, och alla har ett speciellt förhållande med honom. Det enda som får mig att försöka leva vidare är att jag vet att han aldrig kommer försvinna. Han finns i hela mig, han finns i mina syskon och i mina vänner och min familj. Jonas hade en vacker själ, och hans skratt kan jag fortfarande höra. Jag behöver bara blunda, så kan jag se honom framför mig, och jag vet att han visste hur mycket jag älskar honom.
Du var så poetisk
och nu går du i en annan värld
Jag tror den kallas himlen
och jag har aldrig varit där
Men när jag ser på alla stjärnor över
himlen
så önskar jag att du var här
Och nu kan jag bara säga
Kom tillbaks
Den här världen är så underbar
Kom tillbaks
Hela världen var så underbar
Och det kunde lika gärna varit jag
Lilla Fågel Blå
Vi var så unga och vi kunde inte säga stopp
Fast världen föll som ett korthus
när vi försökte klättra opp
Och vi fick aldrig säga hur vi älskade
varandra
som bara vänner gör
Jag ska sova nu. Ska jag tvingas till att gå igenom detta behöver jag sömn. Sömn så att jag orkar ta hand om mina fina syskonbarn imorgon. Så jag orkar fortsätta jobba mig igenom detta. Imorrn ska jag skriva, skriva så alla förstår vilken vacker människa Jonas var, och vilket stort tomrum han har lämnat efter sig.
Kom till oss. Se oss och hjälp oss att skratta med hjärtat igen.
Det går upp och ner.
Efter en dag full av minnen och skratt, så är det ner.
För jag kan inte få in i mitt huvud att han aldrig mer kommer komma tillbaka.
Aldrig mer. Det är hårda ord, och dom är inte rättvisa.
Vi hade hela livet på oss.
Det var inte meningen att det skulle bli så här.
Kommer det någonsin sluta att göra ont? Jag har slut på tårar, men smärtan i mitt hjärta är svår att bli av med. Jag vill skrika som ett barn, be honom komma tillbaka. Det är tungt och tyst i Mittådalen utan Jonas. Det är alltid någon som saknas, och det går inte en minut utan att jag tänker på honom.
Vi var på afterskii 1000 idag Jonas. Du var med oss, det vet jag. Vi mindes dig, skrattade och kramades. Nu är jag trött, och lite arg för att du inte är här. Men det är okej, det har jag redan sagt. Godnatt älskade Jonas.
Efter en dag full av minnen och skratt, så är det ner.
För jag kan inte få in i mitt huvud att han aldrig mer kommer komma tillbaka.
Aldrig mer. Det är hårda ord, och dom är inte rättvisa.
Vi hade hela livet på oss.
Det var inte meningen att det skulle bli så här.
Kommer det någonsin sluta att göra ont? Jag har slut på tårar, men smärtan i mitt hjärta är svår att bli av med. Jag vill skrika som ett barn, be honom komma tillbaka. Det är tungt och tyst i Mittådalen utan Jonas. Det är alltid någon som saknas, och det går inte en minut utan att jag tänker på honom.
Vi var på afterskii 1000 idag Jonas. Du var med oss, det vet jag. Vi mindes dig, skrattade och kramades. Nu är jag trött, och lite arg för att du inte är här. Men det är okej, det har jag redan sagt. Godnatt älskade Jonas.
Mittesne
Idag åkte vi från Falun till Mittådalen. Ju närmare vi kom, desto svårare blev det. Jag vet inte hur vi tog oss hit, men med ett rullande körschema så gick det.
Igår kom hela familjen Andersson/Thomasson ner till Falun.
Idag var det vår tur att åka till dom.
Jag orkar inte skriva om hur det var att säga farväl till Jonas. För det är det svåraste jag någonsin har gjort. Han var fin, såg ut som Jonas och luktade till och med som Jonas. Han såg ut som efter en natt i gietien. Så som jag är van att se honom. Det var tufft, men jag vet att det var bra. Jag behövde få det bekräftat, att det verkligen är sant, det vi alla går och är ledsna över.
Men han lever vidare, i oss alla. Det är skönt att prata om honom, skratta åt saker han gjort och sagt och komma ihåg inte bara dom fina sakerna med honom, utan även hans brister (ingen kan säga att Jonas sjöng bra, gärna, men inte lät det bra. Ha ha ha.) Så imorgon ska vi fortsätta att försöka ta oss igenom detta.
Imorrn åker vi upp till Ramis Jonas. Precis som ni hade planerat. Det är som din tjidtjie säger, inte hade du velat att vi missade After skii 1000. Inte för allt i världen. Du hade ju varit den som var där först, mest pepp och förmodligen fullast (med Ana bredvid dig). Jonas, du var så fin idag. Precis som jag kom ihåg dig. Det var skönt att få se hur fridfull du såg ut, och jag vet att du har fått ro nu. Du mår bra, och det är det viktigaste. Och vi kommer klara det här, det vet du nog redan, annars hade det inte blivit så här. Jonas, kika ner på oss imorgon, var med oss så mycket du kan. För det är tufft att vara i Mittådalen utan dig. Jag väntar bara på att du ska komma in genom dörren, så fort det rasslar till i hallen tror jag att det är du. Men jag vet att det inte är så, och hur mycket jag än hoppas så är det inte du som kommer in genom dörren. Som tur är så är det andra fina människor som kommer in genom våran dörr. Ana kom idag, Silje har varit här, Nejla, Solveig och din tjidtjie (hon hade din tröja på sig, du fick bli hur arg du ville sa hon =) ). Det är här vi växte upp du och jag, mitt emot varandra. Nu är jag här, för att minnas dig. För att minnas oss.
Igår kom hela familjen Andersson/Thomasson ner till Falun.
Idag var det vår tur att åka till dom.
Jag orkar inte skriva om hur det var att säga farväl till Jonas. För det är det svåraste jag någonsin har gjort. Han var fin, såg ut som Jonas och luktade till och med som Jonas. Han såg ut som efter en natt i gietien. Så som jag är van att se honom. Det var tufft, men jag vet att det var bra. Jag behövde få det bekräftat, att det verkligen är sant, det vi alla går och är ledsna över.
Men han lever vidare, i oss alla. Det är skönt att prata om honom, skratta åt saker han gjort och sagt och komma ihåg inte bara dom fina sakerna med honom, utan även hans brister (ingen kan säga att Jonas sjöng bra, gärna, men inte lät det bra. Ha ha ha.) Så imorgon ska vi fortsätta att försöka ta oss igenom detta.
Imorrn åker vi upp till Ramis Jonas. Precis som ni hade planerat. Det är som din tjidtjie säger, inte hade du velat att vi missade After skii 1000. Inte för allt i världen. Du hade ju varit den som var där först, mest pepp och förmodligen fullast (med Ana bredvid dig). Jonas, du var så fin idag. Precis som jag kom ihåg dig. Det var skönt att få se hur fridfull du såg ut, och jag vet att du har fått ro nu. Du mår bra, och det är det viktigaste. Och vi kommer klara det här, det vet du nog redan, annars hade det inte blivit så här. Jonas, kika ner på oss imorgon, var med oss så mycket du kan. För det är tufft att vara i Mittådalen utan dig. Jag väntar bara på att du ska komma in genom dörren, så fort det rasslar till i hallen tror jag att det är du. Men jag vet att det inte är så, och hur mycket jag än hoppas så är det inte du som kommer in genom dörren. Som tur är så är det andra fina människor som kommer in genom våran dörr. Ana kom idag, Silje har varit här, Nejla, Solveig och din tjidtjie (hon hade din tröja på sig, du fick bli hur arg du ville sa hon =) ). Det är här vi växte upp du och jag, mitt emot varandra. Nu är jag här, för att minnas dig. För att minnas oss.
