Angie

Idag är jag lite småtrött. Tjejkvällen i kyrkan igår var jättemysig och efter den blev det Bonde söker fru med hela prästgänget (hm, kan jag kalla oss så?)

En sak innan jag går och gör frukost åt pojkarna som är hemma idag och hoppar på mina systrar.

alltså, dom hoppar inte på mina systrar, jag ska.

Nu glömde jag bort vad jag skulle säga..

typiskt.

Nu är dom här. Mina fina småsystrar. Allting gick kanonbra och jag och Elias kunde bara plocka upp dom på flygplatsen och åka hem. Denna gång åkte jag inte fel en enda gång (tack för det Madde) och när vi kom hem pysslade vi med Elias (han har inte tjatat om ngt så mycket som detta pyssel med mina systrar..)

Nu har vi gjort oss iordning och ska snart gå över till kyrkan för tjejkväll. Tror bestämt det är pyssel och middag som står på schemat.

Efter en lång dag i den härliga svenska sommarsolen så sitter jag och knappar lite på datorn igen. Har provat på bingo på nätet och det är riktigt kul faktiskt. Fick en bingo bonus genom den sidan så jag fick dubbelt så mycket att spela för. Skitkul :)

Vi kör helt enkelt två då det var så längesen.

Enttäuscht - Besviken

Exempel;

Ich bin ganz enttäuscht auf dich!

Pfarrhaus - prästgård

Exempel;

Tut mir leid, aber jetzt sind Sie in das Pfarrhaus..

Imorgon kommer dom, mina två småsystrar (skulle jag börja försöka förklara hur det hänger ihop skulle ni inte hänga med, nöj er bara med småsystrar). Det ska bli så skönt att få hit dom och rå om dom lite (undra vem som får rå om vem..)



Ikväll har jag förresten haft en väldigt trevlig kväll. Efter att ha tagit mig och Elias hem från badskolan så for jag ner på stan och mötte upp Yvonne och hennes syster Anneli. Vi kikade runt i affärer och när dom åkte hem för att ha veckomässa (mest Yvonne på den faktiskt) så mötte jag upp Izabella och åt middag på Bar Celona. Helt underbart med lite Angie-Iza tid. Det behövdes verkligen. Efteråt gick Iza hem medan jag återigen mötte upp Yvonne och Anneli och åkte till Sachsen, där Carl philipp till vår förvåning satt och drack öl. Blev en helt gemytlig kväll med stort lyssnande efter U2-låtar (som på tisdagar ger antingen en gratis shot baileys eller en liten guiness i baren).

Nu ska jag försöka sova (som om det kommer hända, jag kommer att röja på mitt rum istället så jag har det gjort till imorrn. Gud vilken bra idé!) så det blir morgon snart och jag och Elias kan åka och hämta Marika och Natta. Vilken helg det kommer bli.

Jag kan inte förstå att jag är så pigg på morgonen när jag inte gör annat än sitter uppe halva nätterna. I alla fall så är det tisdag idag och det betyder simskola för mig och Elias. Mest Elias då jag faktiskt redan kan simma. Sist vi åkte dit så pratade Elias 35 minuter i sträck.

Japp, bussresan tar precis 35 minuter.

Jag önskar mig pengar. Speciellt så jag kan köpa mig ett par stövlar.
Jag har liksom aldrig ägt ett par dyra stövlar.
Eller så ska jag köpa en skinnjacka. Det har jag heller aldrig ägt.
Jag tror det finns saker man någon gång ska ha i sin ägo.
Som en skinnjacka, ett par dyra stövlar, en mysdräkt i plysch och en handväska från luois vuitton.

Min första hejdå-fest. Jag skulle åka till Ecuador i en månad och det var min första stora resa. Min första riktigt långa tid jag skulle vara borta från alla jag tycker om och älskar. Det var som en prövning, funkade det så var hela världen min. Vi var hemma hos mig, efteråt drog vi till Banken och såg Dregen dj.a. Jag kan minnas att det var fint. Att många kom och att jag hade det bra. En hel-helg med mina älsklingar.
Det är Johan och Amanda på bilden. Dom är fina vänner dom två. Johan var min vän i sommras, vännen som jag åkte till för att få skratta efter en dag på stranden. Vännen som har ett tak man kan sola på, om man inte rör på sig för mycket, då kan man ramla ner.
Amanda är Amanda. Det är svårt att förklara henne för någon som inte känner henne. Men härlig är hon. Framåt, öppen och social. Jag har aldrig en tråkig stund med henne och vår sambotid är en av dom bästa. Nu är hon i Storuman. Hon är den som är längst ifrån mig. Jag kan sakna hennes skämt, hennes sätt att få mig att skratta fast jag vill gråta.

Dessa två personer är ren och skär glädje för mig.

En av mina dolda talanger är att jag läser jättesnabbt. Jag tror inte att jag läser vartenda ord, utan läser mer diagonalt och därmed hoppar över dom orden man inte behöver läsa. Dom orden som egentligen inte betyder något om dom inte sitter i ett sammanhang. Jag får med all info, men på väldigt kort tid.
Det kan vara bra, ibland. Som när man ska plugga in en text, det går fort, och jag minns allt jag har läst. Men när man läser romaner så är det jobbigt.

Jag menar, böckerna tar ju slut så snabbt!

Tone; Det går inte att läsa min förra blogg eftersom jag inte skriver något i den längre. Onödigt att läsa saker som inte skrivs kände jag och låste den helt enkelt. =)

Idag var jag (konstigt nog) pigg när jag vaknade och hann slänga i en tvättmaskin innan jag hämtade Elias. Vi lagade rosa pannkakor när vi kom hem och cyklade lite innan vi åkte och hämtade Elias bröder på FIS. Jag har sedan hjälpt Jenny med palt lagningen innan jag åkte och köpte mjölk. Nu ska här strax ätas innan det blir barnvaktande ikväll.

Helt tråkigt inlägg. Kanske inte för tjidtjie. =)

Som ni kanske har förstått vid det här laget så fick Frankfurt storbesök av tre fd. au pairer. Dom det handlar om är Madeleine, Izabella och Caroline. Madde och Izabella är (som ni förmodligen vet) från mitt första år och Caroline är från Maddes första år. Det är inte så komplicerat som det låter, och viktigast är att det är väldigt fina tjejer alla tre. Helgen har varit helt underbar och precis så som en helg i Frankfurt ska vara. Madde kom redan på torsdagen så då blev det mys i prästgården med tapas och vin.


På fredagen blev det shopping innan vi åkte hem, svidade om och sen bort till Izas och Gerrits lägenhet för en fördrink innan vi slöt upp med Caroline och Yvonne på café Hauptwache.



Vi åt god mat (som alltid på café hw) och drack billigt (som alltid på café hw) innan det blev taxi till Sachsenhausen för världens bästa återförening.



Billig öl och hemskt trevliga människor (nåväl, för det mesta i alla fall) är ledordet i Sachsen och speciellt på Irish pub. Det blev O´dwyers i princip hela natten och en liten avslutning på Anglo senare (eller tidigare, beror på hur man ser det)



Till allas vår lycka slöt även Anne upp och det blev kramkalas på hög nivå.



Alla var verkligen på topp, och jag kan minnas att det shottades en hel del den kvällen. Madde avancerade från kund till bartender efter ett tag, och tyckte vi drack hemskt sakta när vi inte beställde något från henne.


(observera killen som petar näsan)


På lördagen tvingade Madde mig direkt ner på stan (ingen tid för ombyte där inte). Jag måste erkänna att jag ville slå Madde hårt i huvudet vid det laget (kom igen, efter 2 timmars sömn är man oftast ingen solstråle direkt..), men när även Yvonne och Caroline slöt upp så blev allting till ett stort skämt och vi har nog aldrig skrattat så mycket som vi gjorde den förmiddagen framför Donken. Efter ett år av evighet så kom tillslut Josie (som var den vi skulle möta och därav anledning av stadsbesöket). Det blev då lunch på Gagos innan vi hetsade hemåt för att byta om och duscha (inte i den ordningen dock) innan det var fotbollsmatch i Bornheim (Maddes gamla lag)



Jag, Madde och Caroline var dom tappra riddarna och när första ölen var beställd så kom även jag igång lite. Matchen slutade bra med vinst åt Bornheim. Alla var glada att se Madde och hon fick en egen liten cermoni där på planen.



Efter matchen mötte vi upp dom andra au pairerna på stan och åkte sedan i samlad trupp hem till Iza och Gewrrit som stod för kvällens förfest.



Taxi till Sachsen och ännu en kväll på Irish pub. Inte lika galet som kvällen innan, men trevligt var det åtminstone (förutom när jag flög omkring på Martins axlar i 5 minuter utan att komma ner). Det regnade när vi tog en taxi hem, och jag somnade som en stock.



Söndag morgon blev relativt tidig då jag inbte kunde sova och efter en helslapp förmiddag blev det på något konstigt sätt stress med Maddes packning och hets in till stan där vi mötte Yvonne, Izabella och Carlonie för en sista kaffe på starbucks. På något konstigt sätt fick jag två stycken Kaffe mocca, och efter dom var jag (ja dom andra också) helt hypra. Jag, Caroline och Yvonne följde med Madde ut till flygplatsen och det blev ett deppigt avsked då jag inte har en aning om när jag får se Madde igen (nästa helg kanske, jag ska ringa pappa Janne.)

En helt underbar helg som inte riktigt behöver ta slut. Caroline stannar tills på torsdag, och Izabella tills på söndag. Jag är så lycklig att jag har träffat så fina människor. Nu har jag fått kraft att fortsätta hur länge som helst.

Men nu måste jag verkligen klä på mig och hämta Elias. Idag blir det nog mysdag på An der Wolfsweide.

Den senaste timmen har jag suttit tyst på madrassen på golvet och laddat upp bilder från i helgen. Dom ligger nu inne i mitt bloggarkiv, men jag orkar inte lägga in dom i ett inlägg nu. Klockan är mycket, men jag varken vill eller kan sova. Så just nu blir det mycket tänkt. Till exempel har jag tänkt på att jag inte skrattat så här mycket som jag gjort i helgen på länge. Det är hemskt massa internt (som tex. partyväskan aka. den portabla baren) och jag längtar tills nästa gång vi alla ses.

Caroline -Men kolla på han då! Han har ju inga ben!
Jag - vadå inga ben? Han har ju bara supit bort byxorna ser du väl..
Caroline - Ja han kanske hittar dom i väskan när han kommer hem. Kläder verkar ha en tendens att hamna där Angelica..

Nu är det dags att sova. Det känns ensamt och jag kommer nog inte släcka lampan alls i natt. Förresten tycker jag synd om det barn som hostat hela natten. Oklart vem det är, men jag gissar på Elias (som vi by the way hade Elias-kan-cykla-kalas för idag)

You girls make me so happy.

Gårdagen var underbar. Jag och Madde shoppade ihjäl oss (ni kommer få se vad jag har köpt, men bloggen får vila denna helgen eftersom jag försöker trycka ut varenda droppe Madde och Izabella just nu) innan vi åt middag med tillhörande gratis-prosecco på café Hauptwache.
Taxi till Sachsen och efter en storslagen entré så är festen ett faktum. Vi gjorde det vi gör bäst, and we did good. Idag har vi skrattat oss igenom stan och det var längesen jag mådde så här bra. Mina tjejer är tillbaka, och jag känner mig hel igen. Nu kommer Madde snart ut ur duschen och då är det speed som gäller eftersom vi ska iväg och titta på hennes gamla lag när dom spelar match innan vi kör igång igen. Denna gång med förfest hemma hos Izabella och Gerrit (som har en urfin lägenhet i den finaste stadsdelen med utsikt över skylinen).

Bilder och ordentlig update kommer imorgon kväll. Typ.

Tv4, söndag klockan 20.30 granskar kalla fakta snusindustrin.
Watch.

Idag tog min lillebror körkort. Helt sjukt att min lillebror ens är okejad att få köra bil, jag menar. Man får väl inte ta körkort om man är 7 år? Men jag är glad, nu har jag för tusan en chaufför. Kanske att han får så lov att komma och hämta mig på juldagen när jag kommer till Falun. (men hur i hela världen kommer jag våga låta Ejvin köra omkring på mig? Hur har du tänkt göra tjidtjie?)

Det jag vill få sagt är nog mest, grattis vielle! Nu får du leka med dom lite större barnen med bil.


Bild tagen av Madeleine Renhuvud.

Nu ska jag och Madde sluta ligga i sängen och istället ut och sätta sprätt på min lön som jag får idag. Eller mest ska vi sprätta på hennes pengar (va? Kan man säga så? Sprätta på..). Så det blir stan hela dagen och ikväll kör vi på som vanligt. Helt vanlig Frankfurt-kväll (med tillhörande middag på Café Hauptwache och utgång i Sachsen med alla Frankfurt-folk).

Det är så skönt att dom är här. Nu känns allt rätt.

My beloved Matelen. Madeleinileini. MADDE!
Jiho!

Idag klarade min lillebror teorin.
Jiho för det! Men är man inte för liten för att köra bil om man är 7 år?

Nu har jag städat, halvätit (ska äta med Elias om typ en halvtimme så), duschat, halvfixat mig (hinner inte sminka mig innan jag hämtar Elias) och.. Ja, det var väl det. Nu ska jag hoppa i skorna (herregud, inte ska jag väl hoppa i skorna, jag ska sätta på mig dom) och kila bort och hämta Elias. Om 6 timmar är Madde i Frankan. Lite mindre faktiskt, men jag får träffa henne om 6 timmar.

Har ni förstått att jag längtar eller?

supersonic säger:
snälla systrar

Angie säger:
det är jag som är snäll. har du missat det?

supersonic säger:
nej

supersonic säger:
du är ju toppen

Varför har ingen sagt till mig att serien true blood är fett bra? Varför har ingen hetsat lite mer på att Bill i serien är fett het (japp, han blev det nu i sjätte avsnittet när han bet Sookie, som by the way ser lite ut som min åabpa). Varför har ingen sagt att Alexander Skarsgård är minst lika het i serien? Jag är numera officiellt addicted och måste tvinga mig själv att inte sätta på ett till avsnitt nu, för detta skulle kunna hålla på hela natten. Det har jag verkligen inte tid med eftersom jag ska upp i ottan (närmare bestäm 9.00) och städa prästgården innan jag måste duscha innan jag ska hämta Elias och laga lunch till honom innan jag skickar han till kyrkan och åker och hämtar pojkarna på FIS (Frankfurt International School) för att skjutsa hem dom och hjälpa Yvonne på barntimmarna innan jag åker och hämtar Madde på flygplatsen. Och precis där i krokarna får jag helg.

Nu är jag alldeles för uppspelt för att kunna sova. Som ett barn inför julafton.

I helgen är det the big reunion som gäller (eller typ iaf). Madeleine anländer imorgon, och jag kommer att stå där med pompa och ståt (eller i alla fall vara påväg, beror på om jag hittar en parkering snabbt liksom. Påtal om pompa och ståt, vill du ha något i handen när du anländer? En cola? Ett glas saft? Något annat?). På fredag kommer Izabella (JIHO! Jag kommer inte stå på flygplatsen men anar att någon annan kommer att göra det istället) och sedan även Caroline. Jag kan nog inte förklara hur mycket jag saknar dom här två (se bild ovan, japp, det är den finaste bilden på oss..) här i Frankfurt. För mig är dom här tjejerna Frankfurt. Vi har gjort så mycket tillsammans och gått igenom så mycket. Dom är fina tjejer helt enkelt. Dom bästa.

Så i helgen kör vi! Precis som alltid och som vanligt. Jag kan knappt bärga mig! Wiie!

Idag har jag och Elias bakat mockarutor. Jag tänkte nämligen försöka mig på något lite mer avancerat än kladdkakorna och sockerkakorna vi har bakat hittills. Det skulle jag inte ha gjort..



Om jag ska zooma in lite så ni får se vad jag gjorde fel. För jovisst, helt misslyckad ser den ju inte ut. Och den är säkert god.



Om vi börjar på nummer 1. Där ser vi tydligt en grop i kakan. Som snabbt fylldes igen av glasyr, eller ja, det ska föreställa glasyr i alla fall. Det blev dock mera chokladsås av det, vilket snabbt leder oss vidare till nummer 2. Där vi ser avsaknaden av "glasyr" även kallad "chokladsås". Det jag hällde på kakan sögs liksom upp av kakan himself (eller herself, you pick). Inte bra och inte tänkt att ske.

Jag har i skrivande stund fått veta vad jag gjorde fel. För det första skulle jag ha gjort mer glasyr. Check. Och för det andra bredde jag ut glasyren på undersidan av kakan. check. För det tredje ser den ut som något Elias gjort på dagis. Perfekt! Det är ju liksom, faktiskt Elias som har gjort den. Hemma dock, men at least I did that one right.

Note to self; Don't try to make something you can't. And if you do it anyway, read the recepie first.

Ett Lucky charms armband. Helst ett från Thomas Sabo (tack Jossan).

Kanske inte just dom berlockerna, men själva armbandet gillar jag skarpt.

Uppe och hemma. Eftersom Yvonne börjar jobba kl. 9.00 så kände jag att det var lika bra att följa med henne upp då (hon jobbar ju trots allt vägg i vägg med mitt hem). Tänkte att jag skulle ut och gå idag på förmiddagen, men det var alldeles för kallt ute för det. För att jag skulle orka alltså, frysa ihjäl skulle jag ju knappast göra.

Häromdagen lyssnade jag på min första dokumentär (jag ska aldrig mer skratta när Kamilla säger att hon lyssnar på en dokumentär) från p3.s hemsida. Jag började med Massmordet i Falun, helt förundrad över att jag lyckats missa det största massmordet i Sverige (på senare tid såklart, detta hände visst 1994). Sure att jag bara var typ 6 år när det hände, men tycker ni inte att man borde veta om att det hänt ett massmord i staden man bor i? Jag är sjukt oallmänbildad, och jag ska försöka ändra på det. Det är svårare att hålla koll på världen när jag är här, eftersom jag sällan läser tidningar. Det går att gå in på aftonbladets hemsida eller dyl, men det är inte alltid jag minns det. Så ni kan väl hjälpa mig, händer det något speciellt och vetvärt (finns det ett ord som heter så?) så kan ni väl tipsa mig om det. Så slipper jag vara helt lost på allt.

Nu ska jag kicka igång dagen med lite frukost (här tänkte jag skriva "frulle" men hur fult låter inte det? Som i måndags, när någon skrev "fräsch" till mig på msn. Jag menar, vem säger så nu för tiden? Kanske Marika då som berättade att Jonas "kom på besök". Dom samtalade och drack te (det gjorde dom faktiskt). Nej nu har jag ballat iväg. Jag har till och med.. öh. vad heter dom här ( ) tecknen? Jag har i alla fall sånna i mina sånna. Jeez. Dags för frukost)

Jag och Yvonne har en tradition.
Varje gång jag sover över här (okey, vi började med det sist jag sov här) så lägger vi oss i Yvonnes säng och jag läser högt en skräckhistoria ur hennes skräckisbok.

Vad vi är mysiga.

(ikväll handlade det om en äcklig larv som krälade ur en grav och in i hus och på något oklart sätt dödade folk. Pretty creapy om du frågar oss..)

Gute nacht und schlaf gut

Ikväll har jag och Yvonne kollat på film. Det blev the Pacifier med Vin Diesel. Den var faktiskt riktigt bra. Vin Diesel spelar typ agent som får i uppdrag att ta hand om fem kidos. Jag gillade den helt enkelt (japp, det är för sent för en hel-.. Vad heter det? Recension! Det är ordet jag söker. Jeez, svenskan är ju inte som den har varit. Men vad kan man förvänta sig egentligen..)



Nu är det dags att till sängs gå (eller i mitt fall; Yvonnes soffa). Schlafen müss mann, annars stirbt mann.

Har jag hört.

Jossan.
Vad hette det där armbandet du fick när du fyllde år?
Det där fina som du inte hade någon berlock till duvet.

//tacksam för svar

Jag hamnade hemma hos Yvonne. Hon var på väg hem från träningen och var hungrig. Då jag suttit inspärrad i mitt rum pga sjukdom hela helgen så tog jag tillfället i akt (för det heter akt va? Eller tog jag tillfället i vakt?) och åkte hem till henne och lagade pannkakor tills hon kom hem. Varför? För att jag är en snäll vän ock proffs på att laga pannkakor (det är sant, jag kan utmana vem som helst) såklart.

Förresten, för er som är intresserade så kommer jag hem i jul.
Jag landar på Arlanda kl; 18.10 den 25.de December och är i Falun runt 23-tiden samma dag. Jag stannar till den 8.de Januari då jag åker hem igen på eftermiddagen. Vi ses då vänner!

Idag har varit en skön dag. Skjutsade Emanuel till skolan och passade på att panta lite burkar och slänga glasflaskor innan jag for hem och gick och hämtade Elias på Kindergarten. Sen har jag och han pysslat på och medan han höö på med sin sy-tavla så passade jag på att återupptäcka en gammal fingervirkning.
Remember this;

sen gick jag och Elias helt sonika ut och spelade fotboll (han skulle öva till sin stora match imorgon. Imorgon ska vi även öva på att skriva bokstaven S så att han kan skriva sin autograf till mig och till Madde som kommer på torsdag) i solen innan vi läste en skitlång bok om hur Sverige blev Sverige (tog flera år, fick nästan ont i halsen. Men mysigt var det) och sedan åt middag.

Nu pratar jag med liten syster som hjälpt mig med mina designproblem jag har haft. Så nu ser det åtminstone lite bättre ut. Eller faktiskt mycket bra om ni frågar mig (och så gjorde jag aahka glad genom att återigen lägga in Frankfurt-bilden som header. Som förövrigt tjidtjie har tagit uppifrån Maintower när hon var här och hälsade på). Hoppas även att storasyster blev nöjdare med storleken på texten i inläggen. Förresten fyller hon ju år idag! Storasyster Linda. Ålder låter vi vara osagd (26 år) eftersom hon fortfarande bara är lika lång som en smurf (ca; 3 äpplen hög. Låt oss säga att syster är 4 äpplen). Grattis älskade åabpa! (jag har försökt ringa, inget svar. Vem åker bort på sin födelsedag?)

Dåså. Nu har jag bestämt mig, och det blir nyBlogg helt enkelt. Om jag ska känna mig pepp behöver jag gilla bloggen jag skriver i, och den förra blev för jobbig för mig. Nu kan jag börja om, ta nya tag och skriva det jag vill. För det är andra saker på gång, nya, skrämmande saker jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Speciellt inte 180 mil ifrån. Men jag trivs här, jag trivs i min familj och jag trivs i Frankfurt (jag undrar hur många gånger ni hört mig säga det). Jag lovar att piffa upp bloggen, men eftersom det är svårare här än på blogspot.com (mer utmaning för mig) så kommer det ta lite tid. Jag gissar på att lillasyster vet hur man gör (då hennes blogg ändrar utseende i tid och otid =P ) så hon kommer få hjälpa mig när hon och Nathalie kommer hit om 8 dagar.

Tills dess bloggar jag på. För det här är Frankfurt och jag har ett liv här (vem kunde tro det för 5 år sedan). Bra att ni är med mig, för det kommer fortsätta att hända saker.

Vi börjar idag. För idag är jag frisk, pigg (jag gick upp 08.50 utan att gnälla, och jag var inte ens tvungen) och fit for fight. Eller okey, jag har lite ischiass (okey, vänta ska jag bara googla hur tusan det stavas)(ischias, jag var inte helt ute och cyklade) och är lite öm i magen (jag har ju inte ätit ordentligt sen i torsdags vettja), men jag är åtminstone pigg! Idag ska jag ta det lugnt på förmiddagen, kanske städa lite i min iglo (mitt rum är lika kallt som på grönland just nu) och sen hämta Elias kl. 12.00. Då blir det lunch och sen ska vi nog ut och cykla. För snart blir det cykelfest, det ska ni veta.

Så vad tror ni? Det här kan väl bli bra va?
(säg ja säg ja säg ja)
För jag gör inte det här utan er. Vill ni ha en Frankfurtblogg?

Visst vill ni det.

För 1 år, 8 månader och 2 veckor landade jag för första gången i Frankfurt am Main i södra Tyskland. Jag hade fått ett två månaders-jobb som au pair i en familj i Dreieich och i och med detta flyttade jag äntligen hemifrån på riktigt. "Ska man göra något kan man lika gärna göra det ordentligt", tänkte jag och flyttade 180 mil från min hemby. Dom två första månaderna var tuffa, men då vädret var fint och jag sakta hittade människor att umgås med ville jag inte åka hem när dagen kom. Jag hittade en ny familj, denna gången på andra sidan stan i staden Bad Homburg 3 mil utanför Frankfurt. Så jag åkte hem på semester, med huvudet fullt av Frankfurt.

När jag kom tillbaka var det en ny familj som mötte mig. Två fina barn och ett fint hus i Bad Homburg blev mitt liv innan vännerna började ramla in. Madeleine bodde kvar och hade fått med sig sin bästa vän Izabella, och tillsammans blev vi oslagbara. Jossan flyttade från Linköping till Bad Homburg, och helt plötsligt hade jag skapat mig en familj. Veckor blev till månader och helt plötsligt var det jul. Jag åkte hem på jullov, men hade svårt att komma in i Sverigelivet igen. Jag längtade tillbaka till Frankfurt, och när jag åkte tillbaka efter nyår väntade en resa med familjen till Österrike och alperna. För första gången i mitt liv fick jag känna på vad som menades med skidåkning, och med en fin vän vid min sida fick jag en kanonvecka som avslutades med en fin återförening på Irish pub i Frankfurt. Det blev snabbt vår och jag och mina tre vänner Madeleine, Izabella och Kamilla åkte till paris för en weekend. Sen gick allt jättesnabbt och innan jag visste ordet av så stod jag i valet och kvalet. Om jag skulle stanna ett år till, eller tacka för mig och åka hem till Sverige. Det var inte ett svårt val, och efter några e-mail och arbetsintervjuer stod det klart att jag skulle flytta in i prästgården i svenska kyrkan inne i Frankfurt, och därmed ta över som au pair efter min vän Madeleine. Alldeles för snabbt kom sommaren och inann jag visste ordet av stod jag på prästgårdens uppfart och vinkade adjö till mina bästa vänner Madeleine och Izabella. Bredvid mig stod Izabellas tyska pojkvän, och jag ljuger inte när jag säger att det var jag som grät mest.

Efter en sommar i Sverige med vänner och familj (då jag såklart tagit mig tid till att åka och hälsa på alla mina Frankfurt vänner) så återvände jag till Frankfurt international airport och möttes av min tredje familj på flygplatsen. Dagarna gick snabbt och helt plötsligt hade jag kommit in i mitt Frankfurt-liv igen. Jag upptäckte att jag kände människor, platser och saker man ska och inte ska göra, och insåg att jag gjort staden till min. Det kom nya au pairer, och det kom några gamla. Ingen så gammal som jag (visst, det kom äldre au pairer, men ingen som varit här så länge som jag) och jag umgicks med så många jag kunde. Tillslut landade jag i mig själv och i familjen och hittade nya fina vänner. Jag fick telefonsamtal från ledsna frankfurt-tjejer som varit tvungna att flytta hem, som bestämde sig för att flytta tillbaka. Men kärleken är svår, och saker blev inte som det var tänkt. Kamilla blev kvar i Östersund, medan Izabella fortfarande planerar flytten till Tyskland.

Nu har jag bott nästan 3 månader i min nuvarande familj, och vad mig behagar går det inte att få det bättre. Så här har vi det, min nya blogg för mitt nya liv. Vi tar en dag i taget, det finns mycket att förklara och berätta innan pusselbitarna faller på plats. Men so far, this is it;