Some Die Young

Hej.
Jag heter Angelica.
Jag är 23 år gammal och har idag levt 2 år av mitt nya liv.
För två år sedan kom beskedet att jag hade förlorat en Vielle. En Vän och en Bror.
Jag minns fortfarande vad jag gjorde när tjidtjie ringde. Hur jag ramlade ihop i kyrkans trädgård och fick tag i Yvonne som i sin tur fick tag i Anders som fick mig bort från alla människor som kommit för att vara med i kyrkans trädgårdsdag.
Det går inte en dag utan att jag tänker på honom.
Ni som har förlorat någon ni älskar vet hur det är. Hur allt är nattsvart till en början, hur man inte minns efteråt hur man tog sig igenom de första veckorna, månaderna. Men hur det tillslut blir ljust igen. Hur man sedan inser att man kan skratta, och att det år okej. Att det plötsligt är okej att må bra igen, att skratta och göra roliga saker. Att världen och livet går vidare, inte som att ingenting har hänt, men det går vidare. Men man slutar aldrig tänka på det, på det som hände och på vad man har förlorat.
Jag förlorade en av de närmaste. En människa som jag alltid har haft omkring mig, men för två år sedan var tvungen att lära mig leva utan. Det är absolut inte lätt, men till alla som är där mitt i det nattsvarta - det blir lättare. Det får ta tid (det kommer det att göra), men en dag kommer det inte göra ont att tänka på honom/henne längre.
Idag är det två år sedan Jonas valde att avsluta sitt liv. Vi kommer aldrig få svar på hur kvällen egentligen fortlöpte, men vi alla vet hur den slutade. I en tragedi som skakade många människor. Nu kan jag tänka på honom utan att bli ledsen, utan att bli arg och utan att känna skuld. Idag kan jag tänka på honom, minnas det fina och le åt vilken vacker människa han var. Idag är jag glad, och lycklig över att jag ens fick lära känna honom. Att jag fick äran att ha honom i mitt liv i hela tjugo år.

Jag minns när Jonas sprang i Same SM i Funäsdalen 2007. Jag tänker på hur mycket det visade vilken person han var. Stolt och orädd. Han sprang, utan minsta chans att vinna. Han sprang, för att han hade bestämt sig för att det var det han skulle göra.

Jag antar att det även var den Jonas som dök upp morgonen den 24.de April 2010. Han hade bestämt sig. Det var det han skulle göra, det var så det skulle sluta.

Men det slutar inte där. Han lever vidare i så många. I sina syskon, i sina föräldrar, sina vänner och i mig.




I will tell your story if you die.
I will tell your story and keep you alive.

Heaven doesn't seem far away anymore

Om jag skulle skriva om hur det är att förlora någon man älskar skulle det första ordet vara ______
Det är precis så det är, blankt. Det går inte att beskriva och det går inte att förklara hur man känner. När jag och min allra första pojkvän gjorde slut trodde jag att det inte kunde bli värre. Jag minns att det gjorde ont i hjärtat, att jag glömde bort hur man andades och inte trodde att jag skulle kunna le igen. Sakta men säkert förändrades smärtan, den gick inte över helt till en början, men den avtog för varje dag och plötsligt insåg jag att det hade gått en hel vecka sedan jag tänkte på honom sist.

Att förlora någon för evigt, någon man alltid sett som självklar i sitt liv är något helt annat. Jag trodde jag var förberedd, men när det väl hände slungades jag iväg och det tog flera dagar innan jag tog mig upp ur sängen. Upp ur sängen och ombord på ett plan som förde mig hem till katastrofen som landat mitt i våra liv. Jag minns inte de första dagarna efter beskedet, jag minns inte hur jag tog mig ombord på flygplanet men jag minns alla dagar med honom. Alla dagar jag spenderat med honom, skrattandes och skrikandes, ofta på samma gång. Jag trodde aldrig att smärtan skulle gå över, jag försökte lära mig att leva med den. Det gick inte en dag utan att jag tänkte på honom och på vad som inte längre fanns. Nu har det gått två år, och smärtan har inte försvunnit. Den har inte försvunnit, men den är mindre intensiv nu. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på honom, men nu hugger det inte till av smärta så fort han flyger igenom mina tankar. Jag har lärt mig att leva med smärtan och sorgen av att förlorat honom, och jag trodde aldrig att jag skulle komma hit där jag är idag. Det tog tid, men plötsligt kom det dagar då jag kunde tillåta mig att skratta. Dagar där jag kunde tänka på honom och inse hur lyckligt lottad jag är som fick ha honom i mitt liv hela 20 år. 20 år full av honom.

Sorg försvinner inte, den blir bara lättare att leva med. Hade du frågat mig i början av Maj 2010 om jag någonsin skulle kunna le igen, hade jag svarat nej. Det var så det kändes, att jag aldrig mer skulle kunna leva.

Nu är jag här. Jag lever, jag ler och jag kan tänka på vilken fin människa jag fick dela en stor del av mitt liv med. Tack gud, för allt jag fick uppleva med honom vid min sida.

Because I Knew You, I Have Changed For Good


I've heard they say, that people come into our life for a reason
bringing somthing we must learn, well I don't know if I believe that's true
but I know I'm who I am today because I knew you.

Who can say that I've been changed for the better, but because I knew you I've been changed for good.


I don't expect you to let go or move on



But go on
you have the right to hate the world, and hold on
you have the right to be upset that he's gone
I don't expect you to let go or move on
'cause it's okay to not be okay.


Tack liten. Du satte ord på det jag inte visste jag ville höra.
Det är helt okej, att inte vara okej.
Och det är okej att inte gå vidare, och släppa taget.
Och jag får hata världen.

Jag tror jag börjar.. Komma någonstans.

What are words

Jag önskar så att du var här idag.
But what are words.
En liten vielle, som aldrig får lära känna dig.
Det ska vi nog bli två om.


The way I feel.


Life will never be what it was

För ett år sen visste jag inte vad saknad var.
Jag visste inte vad smärta betydde.
Jag visste inte hur det kändes att vara så förtvivlat ledsen att man inte visste hur man skulle överleva.
och jag visste inte hur det egentligen var att förlora någon man älskar.

För ett år sedan var mitt hjärta helt, lite ärrat, men helt.
Nu finns det ingen som kan ge mig den biten som saknas tillbaka.

Only the good die young

På Hooters var jag när någon drog av den här låten i en karaoke.



Darling, only the good die young.
Jag saknar dig förfan.

Because of you, I don't know how to let anyone else in

Jag börjar bli rädd.
För mig själv.

Bli stilla. Låt tystnaden föra dig nära.


Låt oron få sjunka som stenar mot botten

Hela ditt liv är ett samtal med honom
Som bär universum och bor i ditt hjärta
Han delar ditt liv, både glädjen och smärtan
Du är en bön. Gud är din bön.

Jag saknar dig. Vareviga dag.
Jag kan inte gå in på din sida längre.
Orkar inte se bilder på dig.
Låtsas.
Att det är ett skämt.
Jag är tillbaka på ruta ett.

Pictures of you, pictures of me. Remind us all of what we used to be

Så tvingar jag mig själv. Ibland. Att stirra på bilder på dig, minnas. Fem minuter, högst, klarar jag av. Sedan slutar jag. Fortsätter låtsas som att det inte är sant. Jag vet att jag sticker huvudet i sanden, att jag flytt från en stor del av min sorg. Men vad annars ska jag göra.
Du var min vielle.
Och att förlora dig, är det värsta som har hänt mig.
Konstigt ändå, att livet går vidare. Jag fortsätter andas. Jag skrattar, älskar och gläds. Glädjer mig för människor jag träffat, och människor jag ännu inte sett.

Jonas för i helvete, hur blev det så här?
Och när kommer det en dag då jag inte tänker på dig en endaste gång?

För jo, jag vill att det ska komma en sådan dag.
För ibland, ibland orkar inte ens jag.



And you will always live on. Our memories will fade, but never disapear. I will keep on living, not the same, and not complete, but I will live. For you, and because your death will not be in vain. Your life matters, and so do we. I love you, for ever.

2011-01-03

today.
Du skulle blivit 21.
nu kommer det aldrig hända.
men..
God work in mysterious ways.

Manne datnem eahtsam.
För alltid
för evigt

Dancing on a minefield


Because I think of you.
Minst en gång varje dag.
Saknar dig.
Minst en gång varje dag.
Älskar dig.
Varje dag.

KomTillMigJonas.

att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för

nu kan jag inte sova igen. Anders har sagt åt mig att vara mer självisk. Så jag ska prova det. Tänka på mig själv och ingen annan. Vad jag vill, vad jag mår bra av. Det var ju det du gjorde, och det enda jag kan önska, är att du nu har fått frid. För det är svårt för mig att förstå hur dåligt du måste ha mått.
Du vet om att du tog en bit av mig med dig när du valde att försvinna va.?

'couse even when I dream of you (your not even there)

Jag är så trött Jonas. Du håller mig vaken, och gör du inte det så stör du mina drömmar. Du är inte där, men jag vet att det är pga dig som det blir såhär. Pga dig som jag drömmer en massa konstigt och vaknar helt slut med huvudvärk och ont i kroppen. Jag vet att du inte ville detta, men samtidigt blir jag så arg eftersom du visste att det skulle bli såhär. Att vi som blir lämnade kvar, vi som älskar dig, kommer må dåligt och ha svårt att hitta tillbaka till vardagen. För mitt liv finns i två delar nu. Ett före och ett efter. Jag tänker inte ljuga och säga att allt är dåligt nu, utan jag har fina stunder. Jag har roligt, och jag har människor runtom mig som får mig att skratta och må bra. Idag när jag såg att Natta var inloggad på msn tänkte jag inte skriva något. Jag menar, hon finns ju alltid där. Men så tänkte jag tillbaka på alla gånger jag tänkt det samma när jag såg dig inloggad på msn. Du fanns alltid där, alltså skrev jag sällan till dig. Som jag ångrar det nu. Alltså var jag bara tvungen att skriva till Natta. Fråga hur hon har det och säga att jag tycker väldigt mycket om henne. Min lillasyster. På samma sätt som du var min lillebror.
Så älskade lillebror, jag hoppas du ser vad jag skriver och vet att det gör ont i mig. Att jag älskar dig så mycket att jag inte vet hur jag ska hantera det. Just nu orkar jag inte ens prata om det, kanske är det just det jag behöver, men just nu orkar jag inte. Kanske att jag en dag tar tag i det (och jag vet att jag har människor som kan lyssna. Som kan det där) men just nu vill jag bara vara tyst. Vill bara försöka att sova, och ta mig igenom dagarna.
För jag trodde aldrig, att en dag utan dig på jorden kunde vara så tung.
Det finns inga ord, men jag kan försöka få dig att förstå hur jag känner genom att säga dom tre orden som betyder mest av allt:
Jag älskar dig.

I'm having a bad day and it's (almost) all your fault.

Jag citerar;

"I höst ska jag planera in två fetingresor, för nu ska jag se världen.

Den ena är till Umeå, där jag ska träffa Ella Jax. även Ana ska jag träffa där.

Å sen ska jag faktiskt försöka ta mig hela vägen till Frankfurt, Tyskland. Jag måste besöka min barndomsvän och kompanjon Angelica. För det har jag lovat henne.

det kommer bli kul :)
"


Du LOVADE mig! Där har du det, svart på vitt.
Jag orkar inte skriva mer idag. För idag är jag arg.
Och ledsen, för att jag inte vet vars du är.
Det skrämmer mig.
Kanske mest för att jag inte vet vars jag är, när du är borta.
Vem, jag är.
Kan du bara viska i mitt öra inatt, som du gör hos alla andra. Jag vill också drömma om dig, ha dig i min sömn. Är det för mycket begärt?
är någonting jag ber om egentgligen för mycket begärt?!

And time goes by so fast

Dom påstår att det gått över tre månader.
Tre månader i livet utan dig.

Ibland känns det som tre dagar.
Ibland som tre år.

Jag tror saknaden aldrig kommer att försvinna, kanske mattas ut, bli mindre ond.
Men försvinna helt gör den inte.
Inte idag, inte imorgon, inte om 20 år.

För vi slutar aldrig prata om honom, om den människan som förgyllde våra liv under 20 år.

20 år, 3 månader och 3 veckor.

Alla goda ting påstås vara tre.
Tydligen, finns det onda ting, som också dom envisas att vara tre.

Det finns så många låtar du missat! Så många fina kalvar du borde sett. Du borde ha varit den som hjälpte Tova att hoppa i forsen i år, istället fanns Marika där att ta emot henne när hon kastade sig ut. 
Vi saknar dig Jonas, Jag kan helt plötsligt ärligt säga att det inte går en dag utan att jag tänker på dig.
Eahtsam datnem Faddervielle. <3

Allting påminner om dig

Semester ja.
Om det är någon som fortfarande kollar in lite sporadisk så kan ni få veta att jag fortfarande befinner mig hos mormor och morfar i Härjedalen. Här målar jag hus, låtsas att det är varmt och kramas med fina människor. Kommer nog bli här ett bra tag då jag för det första trivs, och för det andra inte har råd att åka någon annan stans. Nu är hela familjen här (förutom att lillebro för tillfället befinner sig uppe i Hamran igen med tre Faluvänner och Lillasyster är på tur till Ösd) och det är hur mysigt som helst. Idag var det marknad i Funäs och jag var ner med mormor en sväng. Kikade runt, åt världens godaste hamburgare (for REAL! Dom bästa hamburgarna i världen görs av Pölsekongen i Funäs!) köpte en topp och åt mjukglass. Träffade lite folk och det känns fint, att jag är hemma. Att jag känner månniskor här, som gör mig glad och får mig att skratta, minnas och även gråta.

För det är okej att gråta. Imorse skjutsade jag liten till bussen i Funäs och åkte sedan förbi din grav. Jag har aldrig förstått meningen med gravar. Varför folk envisas med att gå dit dag ut och dag in. Men nu förstår jag. Det är där din kropp ligger, inte du, det kände jag. Men jag var med när kistan sänktes ner, det var där vi tog farväl och släppte ner en sista ros. Det är fint där, blommor och saker som visar vem du var. Allt andas tomhet, men vi gör vårt bästa för att fylla tomrummet. Jag har varit mycket med din familj, dina småsyskon, som är så fina, så fina. Tova är precis som du, hon är så lik dig på alla möjliga sätt. Till utseendet, men också till sättet.
Hon är så vacker Jonas!
Jag vet inte vad jag ska säga om Hamran. Där var det tomt och lite upp och ner. Inget gick lika bra som när du var där.
Ibland kan jag vakna upp med panik i bröstet och inse att du inte längre finns.
Då saknar jag dig ännu mer, men försöker tro att du har det bra.
Och att vi ses snart igen, min kära vän.


Du saknas oss.

I will love you monday (and 365 days of a year)

Hämtade Karin.
På vägen hem gick paraplyet sönder.
Najs att allting flyter på så bra nu för mig.
Tur att jag inte är någon negativ människa som klagar.
För det hade kunnat vara värre, mycket värre.
Och allt har en mening, så måste det vara.
Och vi kommer att ses, vi kommer att få kramas och skratta åt hur allting blev. Hur hemskt det var när du valde att lämna oss kvar i detta oväder. Men hur vi aldrig slutade älska dig, aldrig slutade tro och hoppas.
Hoppas på att du nu har det bra.
Att du ser på oss och klappar oss på kinden när vi är ledsna.
När ingenting går vår väg.
Och du klarar av allt nu, du är min stora kärlek och min hjälte.
För alltid.

Nu ska jag hänga tvätt och sen gå över till kyrkan och göra godispåsar.
Livet är helt okej. Helt okej.

'couse you know I'll be there



Silje Thomasson
har du klippt dig brorson? det gillar vi...

Jonas Andersson
jo de har ja:) och färgat de! allt för att göra familjen nöjd:p

Angelica Andersson Renhuvud
Håller med första talaren! Mkt bra gjort bästis-brorson. ;P

Jonas Andersson
haha tack fadderåabpa eller om du hellre vill bli kallad fastersbästis:p

Angelica Andersson Renhuvud
nej. Fadderåapba är bra! Lille faddervielle.. mjo, det låter bra! ;)

Jonas Andersson
de låter helt perfekt de!

Du har rätt, det var helt perfekt. Äntligen kom vi på det ord som bäst beskrev vad vi var.
Jonas, det är tungt idag. Allt påminner om dig och jag kan inte sluta tänka på dig. På allt du var, allt du gjort, och på allt du missar. Du kommer inte få se dina underbara småsyskon växa upp, inte se din bästa vän ta studenten, eller vara med på Marikas konfirmation. Din tjidtjie kommer inte få bli aahka, och det gör mig illa. Vi kommer alla bli äldre, men du är för alltid fast i 20-års åldern. 20 år, det är mycket, men absolut inte tillräckligt. Jag har glömt hur man gör när man gråter, jag är bara tom, eller snarare full. Full av sorg, ilska, uppgivenhet och saknad. Jag har så mycket jag vill säga dig, men mest av allt, vill jag ha dig hos mig. Känna din värme och veta att du finns här för oss.
För alltid.

Hur ska någon kunna förstå just min sorg? Vi bär alla på den, men den är olika för oss alla. Vi kan förstå att vi alla är ledsna och mår dåligt, men det går inte att beskriva just sin egna sorg för någon. Det går inte ens att förklara vilken relation vi alla hade med Jonas.
Men det spelar ingen roll, för vi själva vet. Och vi vet att Jonas också visste.

But I see your true colors
i see your true colors
and thats why i love you
so don't be afraid to let them show
your true colors are beautiful like a rainbow.

Din fadder-åabpa älskar dig.
Jonas Andersson

Tidigare inlägg
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se - allt om bloggdesign!