Heaven doesn't seem far away anymore

Om jag skulle skriva om hur det är att förlora någon man älskar skulle det första ordet vara ______
Det är precis så det är, blankt. Det går inte att beskriva och det går inte att förklara hur man känner. När jag och min allra första pojkvän gjorde slut trodde jag att det inte kunde bli värre. Jag minns att det gjorde ont i hjärtat, att jag glömde bort hur man andades och inte trodde att jag skulle kunna le igen. Sakta men säkert förändrades smärtan, den gick inte över helt till en början, men den avtog för varje dag och plötsligt insåg jag att det hade gått en hel vecka sedan jag tänkte på honom sist.

Att förlora någon för evigt, någon man alltid sett som självklar i sitt liv är något helt annat. Jag trodde jag var förberedd, men när det väl hände slungades jag iväg och det tog flera dagar innan jag tog mig upp ur sängen. Upp ur sängen och ombord på ett plan som förde mig hem till katastrofen som landat mitt i våra liv. Jag minns inte de första dagarna efter beskedet, jag minns inte hur jag tog mig ombord på flygplanet men jag minns alla dagar med honom. Alla dagar jag spenderat med honom, skrattandes och skrikandes, ofta på samma gång. Jag trodde aldrig att smärtan skulle gå över, jag försökte lära mig att leva med den. Det gick inte en dag utan att jag tänkte på honom och på vad som inte längre fanns. Nu har det gått två år, och smärtan har inte försvunnit. Den har inte försvunnit, men den är mindre intensiv nu. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på honom, men nu hugger det inte till av smärta så fort han flyger igenom mina tankar. Jag har lärt mig att leva med smärtan och sorgen av att förlorat honom, och jag trodde aldrig att jag skulle komma hit där jag är idag. Det tog tid, men plötsligt kom det dagar då jag kunde tillåta mig att skratta. Dagar där jag kunde tänka på honom och inse hur lyckligt lottad jag är som fick ha honom i mitt liv hela 20 år. 20 år full av honom.

Sorg försvinner inte, den blir bara lättare att leva med. Hade du frågat mig i början av Maj 2010 om jag någonsin skulle kunna le igen, hade jag svarat nej. Det var så det kändes, att jag aldrig mer skulle kunna leva.

Nu är jag här. Jag lever, jag ler och jag kan tänka på vilken fin människa jag fick dela en stor del av mitt liv med. Tack gud, för allt jag fick uppleva med honom vid min sida.

Comments

What do you want to tell me?

Name (required)
Remember me

Mail (will not be published) (required)

Website

Comment

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se - allt om bloggdesign!