Angie

Imorgon är det två veckor sedan.
Två veckor har gått, och det känns fortfarande helt otroligt.
Att detta kunde hända, att det hände dig, och oss.
Jag önskar jag kunde lindra smärtan hos dom jag tycker om. Men det är svårt, när jag inte vet vad jag ska göra med min egen. Med min saknad, och med det som gör ont i mitt hjärta.

Men jag fortsätter försöka. Jag omger mig med det jag tycker om, barn, människor sol och musik. Idag har jag lyckats med att boka om min Frankfurtbiljett, min hembiljett. Efter många samtal, lång väntetid (mycket hissmusik) så lyckades jag boka om den och flyger tillbaka till Frankfurt den 18.de Maj. Jag är helt otroligt tacksam för att jag bor hos världens finaste familj i Frankfurt, som har hjälpt mig hur mycket som helst. Som förstår och låter mig ta den tid jag behöver. Tack Jenny och Anders, för att ni är så fina.
Jag är grymt stolt över att jag fixat en sak, för ni ska veta hur mycket energi det tar att göra något som man måste. Samtidigt som det är skönt att ha måsten. Måsten som tvingar en att fortsätta, tvingar en att leva och får tiden att gå. För just nu känns det som en enda lång startsträcka. För livet som snart börjar om, utan Jonas hos oss. Utan vår fina Jonas, som alltid fick oss att skratta och må bra i hjärtat. Nu är det inte långt kvar, det är begravning på onsdag kl 10.00 och jag bävar. Samtidigt som jag verkligen tror att vi behöver det, på något konstigt sätt.
Imorgon ska jag åka till Mora och pussa lite på min aajja som ligger på sjukhus. Min lille aajja som är gammal och sjuk och snart inte orkar mer. Det finns ingen hejd på det som händer nu, och jag vet inte om jag orkar gråta mer. Jag vet inte om jag orkar förlora så många på så kort tid. Men just nu är jag glad att han fortfarande finns, och sorgen får jag bearbeta när det är dags. En sak i taget, en sak i taget..

Åh Angelica jag saknar Jonas så himla mycket!

Jag också bästa du, jag också.