Angie

Idag åkte hon.
Maria. Marre. Marinchen. Lille katt. Lille apan (stora apan).
Igår firade vi av henne, på o'dwyers såklart. Det var fint. Även fast jag in i det sista hoppades att hon skulle ta sitt förnuft tillfånga och skita i att kliva på flyget idag. För vem ska jag nu prata med när killar är killar? Vem ska jag shotta tiquilla med på morgonkvisten? Vem ska hoppa omkring som en liten apa (med 1.88 cm långa ben) och få mig att vika mig dubbel av skratt? Alla internskämten (Ingrid blir ju alldeles ensam med loFisa på ryggen och äpplet på huvudet nu), allt prat, alla öl-drinkar-shottar. Biobesök, shoppingturer (inte så många eftersom du och jag alltid är fattigast), godisorgier, skip-bo-kvällar, galna förfester, gråt, skratt och ännu mera prat.
Men mest kommer jag helt enkelt sakna människan Maria. Den Marian som är en genomgod och superfin person. Den Marian kommer jag att sakna.

Men jag glömmer dig aldrig, och du inte mig (för vi är sådana man inte glömmer) och det här är bara början. Kom tillbaka i höst (annars måste jag och Yvve åka till Sthlm och släpa dig hit i håret. Vill vi helst undvika) så fortsätter vi där vi slutade. För ingen gör detta liv så bra som vi. Och innan det så håller vi kontakten. Aldrig vill jag behöva säga "Maria Thulesius? Jo vi var bästa vänner ett tag, undra vad hon gör nu?"
Låt oss åtminstone lova det till varandra. Vad som än händer.

Maria, ich hab dich ganz doll lieb und ich will dich vermissen. Ganz, ganz viel. (And Frankfurt will never be the same without you, you know that) Komm bald wieder.