Angie

Att leva på ett ställe där folk kommer och går.

Jag är uppvuxen på ett säsongställe. Men jag har alltid haft vännerna kvar när turister och säsongare åker hem, det är nog där det ligger. Jag är van att folk åker, men dom viktiga stannar. Så hur blir det nu, när jag verkligen börjar känna av att dom åker - dom som betyder något. Det bor människor kvar här, som har sina liv här och alltid tänker i bakhuvudet att jag någon gång kommer åka härifrån. Hur mycket jag än försöker få dom att förstå, att jag är kvar här, och jag vill ha dom i mitt liv, så sitter det där. Djupt inne, att jag kanske åker. För det har alla gjort före mig, och dom fortsätter med det. Så fastnar jag på hold, och blir ledsen när dom inte är här.
Madeleine, Johanna, Caroline, Izabella (hon kommer dock imorgon), Kamilla, Josefine, Maria, Jessica.. Sånna människor som betyder och är fina. Sånna människor jag vill ha i mitt liv, här och nu. När jag sitter fast, inte får tag på tyskarna och har en sambo som är upptagen. Vad gör jag då?

Jo, jag går och äter brunch med Jenny och Anders. Kikar i affärer med min au pair-mamma och åker hem och dricker shorle. Försöker tänka att det löser sig, att dom kommer tillbaka och att någon kommer höra av sig.

Och väntar på att Jessica och Maria beamar sig hit. Dricker Apfelwein och skrattar med mig. <3