Angie

Sometimes it's like someone took a knife baby
Edgy and dull and cut a six-inch valley
Through the middle of my soul

Ibland åker jag hem till Carl philipp enbart för att sitta på hans säng och lyssna när han spelar gitarr. Då han sitter mittemot mig och bara låter fingrarna dansa över strängarna. Hur han utbrister "men den här då!" och börjar spela på någon låt (oftast av The Hellacopters) och jag får lyssna och se hans fingrar röra sig över gitarren. Ibland kommer det en låt han skrivit, något han inte är helt färdig med utan bara vill att någon ska få höra. Så att den börjar leva. Att jag bara behöver vara tyst, lyssna och le när han spelar låt på låt och ibland trycker in en sång han tycker jag borde känna till. Hur det blir fel och han måste leta upp låten i spotify och sen spela med i musiken som kommer ut ur högtalarna. När han glömmer bort att jag sitter där på sängen, så upptagen av musiken. Jag behöver inte säga någonting, behöver bara sitta där och lyssna. Ibland måste jag inte ens göra det, utan jag är bara där.

Det här var ingen kärleksförklaring till Carl philipp, möjligtvis en kärleksförklaring till hans sätt att spela för mig. För musiken. Hur han så lätt kan ge mig en bra känsla i magen (och tro mig, han vet förmodligen inte ens om vilken inverkan hans spelande har på mig). Hur lätt det egentligen är att göra mig glad. Hur glad jag är över att, när jag är ledsen, bara kan åka några busstationer bort och så finns där någon som vet vad jag vill ha.

Någon att vara tyst tillsammans med.